Genom Jesper Nilsson nåddes jag av Kajsa Ekis-Ekmans debattartikel om surrogatmödraskapet på SVT-Debatt. Ekis-Ekman var då aktuell med en debattbok om just en kritik mot surrogatmödraskapet och prostitutionen. Argumentation har fått kritik tidigare från Aftonbladets kulturskribent Ulrika Stahre, som menar att ”eftersom Ekis Ekman främst är ideolog bortser hon från sådant som stör hennes idéer”, vilket även min kritik gått ut på. Ekis-Ekman har svårt att upprätthålla en konsekvens i argumentationen, vilket syns mest när hon försöker applicera en marxistisk analys för att underbygga sin kritik, som bäst blir motsägelsefull.

Argumentationen går ut på en samling påståenden och moraliska värderingar som sedan kopplas till en kritik mot kolonialism/imperialism, och till en marxistisk analysmetod. I debattartikeln på SVT-Debatt utgår exempelvis Ekis-Ekman a priori att prostitutionen per definition bör kriminaliseras, något hon i alla fall försöker argumentera för i boken. Genom detta a priori-argument följer också hennes resonemang till varför samhället bör ”ta ställning” (d.v.s. kriminalisera) surrogatmödraskapet. Det ena ger liksom det andra, per automatik. Det är en märklig konsekvensanalys, som kan jämföras med Anselm av Canterburys ontologiska Gudsbevis – ett argument som ligger i sig själv.

Den bistra verklighetens komplexitet är bortblåst. Alexanderhugget är bäst, statlig kriminalisering. Men vad hände med en jämförelse till arbetarrörelsens traditionella klasskamp? Att verka för bättre villkor, rättigheter och skydd? Att istället för att formellt förbjuda surrogatet hindra den koloniala exploatering som Ekis-Ekman beskrev skedde i Indien? Det vore inte att ta tag i de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna till de koloniala relationerna genom formell lagstiftning här hemma i Sverige.

Här tror jag kärnproblemet ligger i skiljelinjen som Ekis-Ekman vill visa, men tyvärr misslyckas, med sin debattbok mellan den vänster som kritiserar statlig kriminalisering (ex. sexköpslagen) och den vänster som försvarar den statliga kriminaliseringen som metod. Ekis-Ekman missar att denna kritiska vänster skiljer sig från den nyliberala utopiska eskapismen som tror att det handlar om ”individuella friheter”. Istället handlar en vänsterkritik mot statlig kriminalisering om en insikt om liberalismens tillkortakommanden vad gäller samhällsanalys – som stannar just på samhällets formella funktioner. En statlig kriminalisering är just en sådan formell funktion, dess problem är just att den föga har med verkligheten att göra, det reella samhället där prostitution existerar trots att den är formellt förbjuden.

Man kan alltså invända mot Ekis-Ekmans kategoriska fördömande som att den egentligen borde handla om en annan kritik, att koloniala surrogatexploateringen egentligen handlar om att politiskt bekämpa kolonial expoatering av människor, och inte om surrogatmödraskapet i sig själv. En politik för att förhindra en surrogatexploatering måste göras i den reella världen, och den har en tendens att gå bortom den formella. För det behövs en politik som är medveten om denna diskrepans. I en efterföljande diskussion på facebook försvarade Jesper Nilsson det resonemang som Ekis-Ekman fört just med att hävda att det handlar om politiskt arbete för att förhindra exploatering. Den politiska jämförelsen handlar enligt Jesper om att:

”vi begränsar ju massa olika köp-säljs-situationer redan idag. […] Farliga arbetsplatser, farliga arbetsmedel, för tunga lyft, för långa arbetspass, för låg lön, för ung ålder osv. osv. […] Bryggan från abstrakta teorier till konkret verklighet. Handel med kroppar är den abstrakta formen och kontrakten den reella historisk specifika formen. En god marxist måste också vara en god dialektiker.”

Men som jag ser det så handlar inte ett sådant resonemang nödvändigtvis om statlig kriminalisering, utan just om reglering eller reform av en arbetsmarknad som ursprungligen i en fri marknad är öppen för just exploatering. En politik som vill begränsa kapitalisters frihet att exploatera utifrån koloniala eller könsliga maktfaktorer görs i så fall tvärtemot vad Ekis-Ekman och Jesper Nilsson argumenterar för – inte blott genom statlig kriminalisering. Politik är helt enkelt inte ett slentrianmässigt likhetstecken med statlig kriminalisering.

Tyvärr slutar dock inte Ekis-Ekmans fördömande av surrogatmödraskapet där den exploateras, utan fortsätter till ett principiellt ställningstagande med ett försök att utgå ifrån marxistisk teori. Försöket stannar som ett försök just p.g.a. att surrogatmödraskapet knappast är det enda lönearbetet som kan klassas som ”köp av kropp”. Enligt marxismen är det lönearbetet i sig själv som är exploatering, vilket Ekis-Ekman måste utelämna för att upprätthålla en illusionär konsekvens i argumentationen. Enligt henne betyder surrogatmödraskapet att kvinnor blir ”redskap för andras begär” och kommer fram till den lakoniska och dessutom biologistiska slutsatsen att ”vi ska föda barn av en, och endast en orsak: att vi själva vill ha barn”. Detta leder till att Ekis-Ekman ingår i en politisk trend för ökad statlig kontroll över sina medmänniskor, och som värderar vissa relationer där människor blir ”redskap för andras begär” olika än andra utifrån biologism. Det är ingen konsekvent analys, och det är sannerligen inte en marxistisk analys.