Tidigare:
Vad är stalinism? del 1
Vad är stalinism? del 2

Man skall inte förväxla det stalinistiska fenomenet med Josef Stalin som person, och därmed förvillas att tro att fenomenet dog med honom. Stalinismen fortsatte att härja i Sovjetunionen tills det imploderade av sig själv långt efter Stalins död. Då hade den definitivt lyckats kväva det mesta av de revolutionära krafterna i unionen som tände gnistan hos folket.

I ljuset av ny historisk kunskap om Sovjetunionen har västerländska historiker (ex. Conquest) allt mer fått revidera mycket av sina överdrifter vad gäller omfattningen och användningen av Gulag, av underdrifter av industrialiseringen och tidigare uppfattningar om bakgrunden till massvält. Mycket av denna nya historiska kunskap har blivit möjlig på grund av att tidigare stängda arkiv i Ryssland blivit öppnade – av historiska forskare kallat som ”arkivrevolutionen” på grund av dess oerhörda värde och validitet som historisk källa. Att ändra på felaktig historisk kunskap i skugga av Kalla Krigs-propaganda från väst (och öst) är ett historievetenskapligt värde, och skall just argumenteras för det, och inte för att användas i tafflig apologetik till diktatorn Stalin eller den förtryckande stalinismen.

Vad de historiska källorna visat är att massvälten på landsbygden inte var planerad utan en konsekvens av olika faktorer, därför kan man inte tala om att ledningen i Sovjetunionen genomförde folkmord i vissa regioner (ex Ukraina). Det har även funnits uppfattningar att Sovjetunionen hade en undermålig industri precis före Andra Världskriget och att väst fick hjälpa Sovjet i sitt försvar och anfall mot Nazityskland, detta påstående har nu visat sig vara fel och att den inhemska industrin i Sovjet tvärtom var den avgörande faktorn till att Sovjet lyckades tvinga tillbaka Nazitysklands militära anfall och slutligen övervinna genom att ta över Berlin. Den industriella kapaciteten och den ingenjörskap som Sovjet lyckades få fram visade sig stå sig mycket väl gentemot sin anfallare. Slutligen har de senaste källorna angående Gulag-systemet visat att siffrorna över hur många som internerades var kraftigt överdrivna, och vilka som internerades var ofta vanliga kriminella.

Men denna historiska kunskap förminskar inte att Stalin de facto genomförde den så kallade Stora Terrorn då tusentals människor mördades på grund av sina politiska åsikter (för det mesta kommunister). Att den stalinistiska politiken ledde till miljoner döda människor, inte lika många som man tidigare trodde, men det förminskar inte att det dog oerhört många människor på grund av en brutal byråkratisk politik. Den enda anledningen jag kan finna en anledning förutom det Sovjethistoriska värdet är sammanhanget där jämförelser med Nazitysklands offer gjorts (felaktiga) påståenden om att stalinismen var värre, men ett sådant påstående är för det första vidrigt i sin formulering. Sovjet under Josef Stalin tog inte död på mer än Hitlers Nazityskland, men det gör inte Stalin till en hygglig person.

Fortfarande i Ryssland tillskrivs Josef Stalin äran av framgången i det sovjetiska samhället i form av industrialisering, utvecklingen av vetenskapen och kulturen, ökad social trygghet för folket (full sysselsättning, fri undervisning och sjukvård, gratis boende, månadslång semester etc), och självklart segern över Nazityskland i det Stora Fosterländska kriget 1941-45.

Men, som professor Victor Danilov påpekar, så visar det sig att alla de framsteg som växte fram i det sovjetiska samhället var en konsekvens av den ”sociala impuls som härrörde från revolutionen och som för lång tid framöver bestämde målet för det ekonomiska och kulturella uppbygget”. I själva verket var landets industrialisering, den allmänna utbildningen, fria sjukvården, det kraftiga uppsvinget för vetenskap och kultur, och andra progressiva utvecklingar, förverkligade under den första perioden i sovjet. Danilov påpekar att det fanns faktiska varianter på den socio-ekonomiska omvandlingen som den stalinistiska ”revolutionen uppifrån” 1927-29 grundlade. Förutom de alternativ som Leo Trotskij (vänsteroppositionen) och Nikolaj Bucharin erbjöd förekom det en rad alternativa lösningar (ex. förslag till den första femårsplanen, bondehushållens kooperativa rörelse) till landets utveckling, utan den fruktansvärda mänskliga och materiella tragedi som stalinismen tvang fram.

Det är alltså viktigt att påpeka att den auktoritära och strängt centraliserade regim som Stalin formade, med sin skoningslösa repression och terror inte var den nödvändiga eller oundvikliga utvecklingen för det sovjetiska samhället.

Den industrialisering som Stalin satte igång före Andra Världskriget, efter att ha manövrerat bort (med milda ord) vänsteroppositionen och sedan högeroppositionen med Moskvarättegångarna, var inte något som Stalin genom ett exceptionellt geni kom fram till. Tvärtom var det Stalin som stal industrialiseringspolitiken av den vänsteropposition som han tidigare förintade. Men vänsteroppositionen ville industrialisera tidigare och inte genom tvång. Stalin ändrade sin politik när sovjet var nära branten till undergång, och insåg att landet faktiskt behövde en snabb industrialisering för att kunna överleva.

Så, vad den historiska kunskapen erbjuder oss idag efter ”arkivrevolutionen” i Ryssland är att vi idag får revidera gammal Kalla Krigs-propaganda. Inte att Stalin var en hyvens man som erbjöd det sovjetiska folket en social, vetenskaplig, kulturell och industriell utveckling som annars inte skulle ha erbjudits. Istället visar det att stalinismen var orsaken till att sovjetsystemet brakade ihop, och att det fanns konkreta alternativ till stalinismens terror. Det var det sovjetiska folket, trots stalinismen terror och hämmande funktion, som lyckades bekämpa Nazityskland och behålla en progressiv gnista så länge det gick.

Dagens Ryssland har visat sig genom rapporter sänt säkerhetstjänsten för att konfiskera forskningsmaterial om stalinismens förbrytelser, i vad som kan betraktas som ett nationalistisk försök till att förhindra känslig information om Josef Stalin och dennes funktion som en nationalistisk symbol.