Röda Rummet en märklig bok, men inte på ett negativt ”skomakarrealistiskt” sätt, så som ”90-talisterna” anklagade boken för. Boken är märklig om man jämför den med Strindbergs andra böcker, ty Röda Rummet har ingen enhetlig linje, utan många beroende på kapitel och växlar mellan berättarroman och brevroman. Huvudkaraktären Arvid Falk är också central i boken på olika sätt; ibland berättas händelsen ur Arvids synvinkel, ibland figurerar han ur andras. De många linjerna, de olika synvinklarna och det sökande sättet att skriva gör att den kan tyckas svårare att läsa än andra skriftställningar av författaren. Men man skall som läsare inte avskräckas av det som kan upplevas som krävande, just därför att bokens förtjänst och charm just ligger i hur den är skriven.

Romanens ämne är som sagt händelser kring personen Arvid Falk, den före detta häradshövdingen som nu vill pröva litteratörens liv, som av omständigheter leder honom till journalismen. Runt honom kretsar ett antal personligheter, som brodern Nicolaus Falk vars karriärism är motsats till Arvid som han skäms över, och den filosofiska bildhuggaren Olle Montanus som begår ett tillsynes rationellt och protesterande självmord, och den depressiva skådespelaren Falander, målaren Sellén som lyckas till slut få officiellt erkännande som konstnär, och journalisten Struve som också är i motställning till Arvid. Icke glömma heller den socialistiska snickaren Eriksons ironiska briljans mot borgarkvinnornas hycklande Kristusfrälsningar – ett av de många guldkornen i romanen som är så typiskt för Strindbergs samhällskritik.

”[…]De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan att knacka.

Snickarn tog till hyveln och angrep en kvistig bräda, så att fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda.

– Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? Skrek fru Homan, under det fru Falk blåste i rafraichisseuren över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.

– Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren, som gjorde uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!

– Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru Homan. Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var bra.

– Tala han! sade revisorskan.

– Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig! Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i Niceum år 829, där den helige ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna.

– Nej, vi känner inte det, min goda man!

– Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger skriften! Jaså, fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur kan man då gå och vilja lära andra, då man ingenting vet själv.[…] ”

Strindberg njöt i sitt realistiska författarskap och slipade det till ett effektivt vapen. Bokens hjälte porträtteras dessutom inte som ett ideal, utan som en realistisk människa med övertygelser, tvivel och svagheter. Samhällets uppdelning av människan och dess påverkan på människan är ständigt närvarande. Exempelvis figurerar en dialog i kapitel 18 som förklarar hur det borgerliga rättsamhället är skriven för den rike, eller de satiriska utläggningarna över hur bolag skapas och sköts på samhällets och skattebetalarnas bekostnad. Över huvud taget ligger dock Strindbergs konstnärskap i karaktärernas sätt att vara verkliga, inte stöpta i romantiska och eskapistiska former utan reell innebörd