De nyliberala taktiska manövrerna hänvisas till näringslivets ”tankesmedjor” och förlag som Ratio, Timbro och Smedjan. Sture Eskilsson (f.d. chef för SAF) var den som inledde en informationsstrategi för näringslivet på 1970-talet för att erövra problemformuleringsprivilegiet (tolkningsföreträdet) i samhället, av vilket han tidigare förfärat sig ha förlorat. Eskilsson nämner speciellt tre orsaker till varför marknadsliberalismen har kunnat erövrat tolkningsföreträdet och dessa är:
01: Det svenska Nobelpriset i ekonomi. Under Assae Lindbecks ledning tilldelades nyliberalismens profeter Friedrich von Hayek (1975) och Milton Friedman (1976). Detta gav legitimitet och prestige.
02: De skapade forskningsinstitut där nyliberala idéer kunde frodas. Exempelvis Institute of Economic Affairs (där Margaret Thatcher studerade) och de näringslivsstyrda City universitetet samt Handelshögskolan.
03: Högt uppsatta politiker, som Thatcher (Storbrianniens premiärminister 1979-1990), Ronald Reagan (USA:s president 1981-1990) och Kjell Olof Feldt (socialdemokratisk finansminister 1982-1990).
Tidigare under efterkrigstiden var den hegemoniska ställning tvärtom mot dagens. Istället för marknadsliberalism som tolkningsföreträdet hade vi en konsensus kring Keynes kapitalistiska välfärdsbygge, som innebar att kapitalismen endast fungerar väl genom regleringar och styrning. Denna uppfattning grundades i den grymma erfarenheten efter första världskriget vilket visade på hög arbetslöshet, ekonomisk depression och politisk polarisering som fick sin yttersta konsekvens i ett nytt världskrig. Därför var det nödvändigt att reglera kapitalismen, för att undvika traumatiska konsekvenser.
Men så hände det några avgörande saker. Den långa högkonjunkturen på rekorda 25 år bröts i skiftet på 1960- & 1970-talet. Uppbyggelsen av Europa började plana ut. Detta samtidigt som USA missbrukat dollarns ställning och släppt valutan fri för systemet att ta hand om sig själv. Detta ledde till ett överflöd av dollar på världsmarknaden. Följden blev en instabilitet inom ekonomin.
Nå, så hur är det med den nyliberala sanningen att avregleringar ökar tillväxten? UNRISD (FN:s forskningsinstitut) visar i en undersökning av 22 i-länder under 40 år att 21 länder visar på raka motsatsen. De hade lägre tillväxt under 1980- & 1990-talen än 1950- & 1960-talen. Inget samband där alltså, mellan avreglering och ökad tillväxt.
Men hur är det då med nyliberalernas påstående att avreglering är bra för alla, att nyliberalism skulle öka jämlikheten? Detta påstående från nyliberalernas sida är en karaktär särskilt ihärdig hos gurun Johan Norberg. Vad vi kan se här däremot är ett samband, i motsatt rikting. Avregleringarna har en konsekvent utveckling till en ojämn utveckling. Bland annat har kapitalflödena koncentrerats till ett fåtal länder, vid Asienkrisen stod nämligen (enligt UNDP) de tio mest eftertraktade länderna i Syd och Öst för 70 % av direktinvesteringarna och 76 % av portföljinvesteringarna till regionen.
Inom länderna har det också skett en ökad ojämlikhet. I en UNDP-undersökning av 19 stycken i-länder undersökte man inkomstöverföringar och sociala säkerhetsnät och tre länder (Storbritannien, USA och Sverige) hade fått stor ökning av ojämlikhet, sju länder fick små ökningar och i åtta länder var ojämlikheten i stort oförändrad. Enligt en statistisk undersökning av New School for Social Research fanns samma lagbundenhet i öst och väst fast värre! Nyliberalismen förmenta sanning att avreglering ger jämlikhet är därmed totalt grusad. Den ger tvärtom en lagbunden ojämlikhet och på sitt bästa en oförändrad skillnad.
Källa: ”Det globala kasinot – och dess kritiker från Keynes till Tobin” av Kenneth Hermele