Grendel är en modern klassiker och en omtolkning av den gamla engelska sagan Beowulf från 1000-talet. I Gardners version är fokuset på monstret Grendel, där läsaren får följa hans tankar och betraktelser av omgivningen, djur, natur, men framför allt människorna. På detta sätt fungerar monstret Grendel som en utomstående betraktare på fenomenet människan och hur hon interagerar med sin omgivning – monstret blir den grubblande forskaren, som sitter utanför byn och lyssnar på människorna eller i ett träd och betraktar dem.

Under perioder skrämmer Grendel ledaren och senare kung Hrothgars män och kvinnor för att underhålla sig med deras reaktioner, och förundras över deras dogmatiska försök till att förstärka sina försvar, och sina konstruerade och vidlyftiga teorier om varför monstret plågar dem. Detta leder till att Gardners version får ett särskilt sociologiskt eller psykologiskt fokus, som beskriver människans behov av att förstå. Människan har i mån av frånvaro av kunskap haft fantasi nog att skapa teoribyggnader för att systematisera något okänt, exempel på komplexa världssystem är alla våra olika religioner.

Grendel blir vittne över hur människans natur förändras i och med sin omgivning, även om han själv inte formulerar det. Men det är just det som gör den realistiska konsten så fantastisk, eftersom författaren beskriver händelser och karaktärer som beskriver något verkligt, och kan därav tolkas trots författarens personliga åsikter. Gardner må personligen tro att människan har en inre hänsynslöst natur med fallenhet för förstörelse och krig, som speglas i Grendels avsky och tolkningar, men vad Grendel ser är hur människan utvecklar denna krigiska konkurrens när hon börjar skapa små samhällen genom att ta till sig egendom, sätta gränser och skapa överproduktion. Således kan den marxistiska metoden, den materialistiska dialektiken tolka essensen i Gardners litterära konst – att allt är föremål för förändring, även människans natur.

Gardners språk är fantastiskt och boken är därav en enda njutning för läsaren. Speciellt i kapitel fem märks Gardners skicklighet då han introducerar den depressiva draken i berättelsen. Eftersom draken har kunskap om dåtiden, nutiden och framtiden tar drak-karaktären en så kallad tredje ståndpunkt i berättelsen, där draken i sin konversation ställer sig utanför berättelsen och levererar en begreppsaparat som är helt främmande för Grendel och därav alla andra under den tid berättelsen är satt att utspelas. Draken pratar om expanderade universum, molekyler och atomer, och astronomiska tidsförändringar. Vilket får Grendel att undra om inte Draken egentligen driver med honom. Egentligen är det nog felaktigt att förklara draken som en karaktär som har en depression, utan det är snarare så att draken inte känner någonting särskilt alls eftersom han redan vet allt. Det enda han har är den hög av ädelstenar och guld som han sitter på, något som han vet ändå kommer att försvinna med tiden. Med Grendel får vi följa ett filosofiskt äventyr i reflektion kring religion, falska illusioner (propaganda), livets mening och om förekomsten av lidande (krig).

Med Gardners Grendel har vi en modern klassiker som bjuder både på ett litterärt konststycke med utomordentlig berättelse. Levande och typiska karaktärer som ger läsaren en förståelse av den föränderliga verkligheten, och människans del i den.