”Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer, liberala skanspatrioter! Liberala förfalskare äro ni; därför går jag till socialisterna, det är framtidsfolket, under det att ni tillhör det förflutna, den avgående träcken.”

Citatet kommer från Jan Myrdals Strindberg-bok som refererar en text av Z. Höglund i Stormklockan. Höglund å sin sida använder ett utdrag (citatet ovan) från Strindbergs ”Svarta Fanor”. Strindbergs citat tecknar den progressiva reaktionen mot det reaktionära och konservativa i samhället, där det moderna samhället blivit borgerligt-liberalt och liberalerna därmed konservativa i sin retoriska apologetik. I viss mån har liberalerna till och med tagit till sig reaktionärismen om någon del av samhället blivit för progressivt. Citatet kan därmed representera den historiska metamorfos som liberalismen varit objektivt tvungen att genomföra – den ironin som berättar om hur den progressiva liberalismen ur sin egen seger blev maktens megafon och ideologisk konservativ.

Så blev alltså liberalerna försvarare av monarkin, skilda från svaga och utsatta, rädda för förändring och flaggviftare. Så slutade liberalerna att ge svar inför framtiden och klädde sig i de tidigare härskarnas kläder.

De tillhör det förflutna!

Ilskan över liberalernas konservatism tog sig yttring i en allt mer medveten arbetarrörelse där man positionerade sig som en bitsk kritiker i uppmaning om reell förändring. Klassförtryckets avskaffande! Från alla håll skulle kritiken brinna i liberalens röv. Även det borgerliga finrummet vad gäller religionen skulle attackeras från socialistiskt håll. Kristus som Frälsaren ifrågasättes och den Kristna Guden skulle sättas ned från sin tron och kritiserade den gängse synen på upprorets ande, som man menade stämplades som ond och djävul av Kristendomen (Lucifer – Ljusbringaren). Man kritiserade religionerna, som man menade medvetet förklarade upprorslusten i negativa dagar då de tjänade makten:

” Loke, Prometevs, Lucifer, dessa myternas skönt diktade gestalter, äro alla symboliska uttryck för en och samma sak: befrielseanden. De representerar den mänskliga upprorslusten, striden mellan förtryckare och förtryckta, mellan mörker och ljus. Och därför håller de missnöjda, framåtblickande individerna i samhället dessa personligheter kära.” (Loke – ett flygblad till ungdomen)

Således blev religionens symboler ett medel i kampen om livet. Även Strindberg kom att ta till sig religionen i sin positionering mot borgarklassens finrum och Kyrka. Han skrev ett mysteriespel under sin Infernokris i Paris på 1890-talet med titeln ”Om världens Skapelse och sanna Mening” som förklarar ”Gud” som den egentlige onde och ”Lucifer” som den egentlige goda som står upp mot ”Guds” onda vilja som ”kräver lidande och fördärv”. ”Lucifer” ifrågasätter ”Guds” onda plan om människornas lidande:

Lucifer: ”Ve dem som kalla det onda gott och det goda ont; som göra mörkret till ljus och ljuset till mörker, som göra det bittra ljuvt och det ljuva bittert! – Jag stämmer dig inför Den Eviges domstol!”

Gud: ”Då väntar jag! Ty, möter du Den Evige mer än en gång var tionde myriad av år när han besöker dessa trakter?”

Lucifer: ”Jag skall säga människorna sanningen, att dina råd varda om intet.”

Gud: ”Förbannad vare du, Lucifer! Och under dårskapernas värld varde din plats, att du må se deras pina; och att människorna må kalla dig den Onde!”

Lucifer: ”Du skall segra, ty du är stark som det onda! För människorna skall du vara Gud, du, förtalaren, Satan!”

Gud: ”Ned! upprorsmakare! Framåt: Mikael, Rafael, Gabriel, Uriel! Slån: Samuel, Azazel, Azeal, Mehazael! Blåsen: Oriens, Paymon, Egyn, Amaimon!”

(Inferno, Norstedts 1994)

Upproret har alltid ogillats av makten, och således naturligt av liberalerna när de intagit maktens tron. När folket visar sitt förakt för den rådande tillställningen rycker de borgerliga apologeterna ut och varnar om ”pöbeln”!

Lugn och stabilitet håller förtrycket på tronen. Farligt för de härskande liberalerna. Hatet gråter de av falsk medmänsklighet är – ”motsatsen till kärlek!” och vänder Sanningen upp och ned som den falska ”Guden”. Sanningen vet dock att Kärlek behöver Hatet.

Man kan inte älska en människa om man inte samtidigt hatar det som gör den illa.

FRIHETSSÅNGER II.

Hatets känsla ständigt målas

som en avgrundsflamma

och med kärlek prålas –

sägs från himlen stamma.

Men om aldrig hatet lågar

i ett mänskligt sinne,

kan väl finnas då – jag frågar –

kärleksglöd därinne?

Nej, den själ som icke hatar

vad han orätt finner

den om rätten endast pratar

aldrig för den brinner.

Ty den ädle, som vill kämpa

för det sanna, sköna,

söker icke hatet dämpa

men dess ursprung röna

Ja, må hatets ädla lågor

väcka alla tröga

sätta varje barm i vågor

för det sanna, höga!

Då skall nya slägten vinna

kärlek, frid på jorden;

nu ack nu vi oftast finna

endast tomma orden.

(Johan Bernt Johansson,

Ny Tid, 17 Nov 1892, alt.

Hatets sånger – Vertigoserien)