Zooekologen Erik Svensson på bloggen Biology & Politics var med på SR:s Filosofiska rummet där han tillsammans med filosofen Per Bauhn, och sociologen Eva Kärfve debatterade ämnet ”ideologiska felslut”.
Erik Svenssons tes ligger i att ideologiska felslut kan delas in i två huvudläger beroende på om felslutet ligger hos vänster (stalinism) eller hos höger (nazism eller nyliberalism). Josef Stalin skall ha resonerat ur ett ideologiskt felslut, och Hitler ur ett naturalistiskt felslut.
Exempel för det ideologiska felslutet: Stalin försökte införa genetiska egenskaper genom förärvade egenskaper: En smed som arbetat fram stor muskelmassa skulle få barn med stor muskelmassa.
Exempel för det naturalistiska felslutet: Hitler argumenterade utefter hur naturen är enligt det naturliga urvalet, för hur samhället bör vara. Detta ledde till utrotningsplaner på ”svaga” grupper i samhället.
Eriks poäng är att den socialdarwinistiska teorin som Nazityskland hade som rättesnöre inte bara skall kritiseras som felslut, utan att även den stalinistiska kritiken mot socialdarwinismen skall kritiseras som felslut; det går inte att förändra hur naturen är genom vad man anser att naturen bör vara.
Därför anser Erik att ärliga marxister, som utgår ifrån en materialistisk ontologi, skall utgå ifrån hur verkligheten är och inte hur den bör vara. Vilket faktiskt är exakt så som Marx uttrycker det.
”Låt oss taga världen som den är, låt oss inte vara ideologer.” (Marx i Rheinische Zeitung år 1843)
Men kan man då inte invända att en sådan materialistisk ståndpunkt tangerar det naturalistiska felslutet? Den nyliberala objektivistiska bloggen ”Who is John Galt” invänder just med denna kritik mot Erik Svenssons marxistiska ontologi:
”[Erik Svenssons] kritik av det naturalistiska felslutet verkar alltså innebära att han menar att Hitler drog fel slutsatser av biologin, inte på något inneboende fel i själva meningen med att betrakta verkligheten som den är. Det är ju det han själv rekommenderar socialister att göra: betrakta tillvaron som den är istället för hur den borde vara.”
Men en sådan liknelse mellan socialdarwinism och den materialistiska dialektiken är en falsk illusion, ty socialdarwinismen påtvingar det mänskliga samhället börat utifrån vad den betraktar som varat i naturen. Medan marxister utifrån ett materialistiskt dialektiskt synsätt inte konstruerar något böra utifrån varat. Istället ser marxister den materiella verkligheten ur en historisk-dialektisk syn utifrån över- & underbyggnad, där den materiella tillvaron påverkar människans förutsättningar i en växelverkan. Naturen är inte någon determinator enligt marxisterna, utan tvärtom är det upp till människan själv att skapa sin historia. Således delar marxisterna upp vad som är mänskligt (samhälligt, kultur, ”andra natur”) och naturen, och letar inte efter något ideal från naturen så som socialdarwinisterna gör.
Vad som triggade kritiken från den nyliberala bloggaren är för att det naturalistiska felslutet även kan appliceras på den nyliberala objektivismen. Objektivismen är i sig en moralfilosofi byggt på tron att människor kan komma fram till objektiva kunskap om moralvärden; kunskap som alltså skall kunna härledas till ett idealt samhällssystem – nyliberalism (laissez-faire). Objektivismen härleder alltså börat från varat, och tangerar därmed det naturalistiska felslutet varpå nyliberalen naturligtvis måste invända på kritiken.
Men som jag alltså har visat bygger den nyliberala bloggaren sitt svar på en feluppfattning av marxismens koppling till den materialistiska uppfattningen. Men även om marxismen skulle härleda ett böra från det materialistiska varat, så är det ju inte en invändning mot själva anklagelsen om naturalistiskt felslut.
Nu är det ju alltså så att marxisterna inte letar i verkligheten för att finna ett idealt samhällssystem, och försöker inte heller att upprätta en objektiv mänsklig moralnorm, varken egoistisk eller altruistisk. Istället menar marxisterna att denna metafysiska sida hos de borgerliga filosoferna hör till historien, eftersom borgarna är oförmögna att se människan och dess ”andra natur” ur ett historiskt perspektiv.
För borgerligheten är verkligheten atomiserat i en formell aristotelisk logik där A är A och B inte är A. Medan marxisterna tar hänsyn till verklighetens rörlighet och utveckling, och ser att A inte är B om inte A utvecklats till B. Marxisterna tar alltså hänsyn till tid och rörelse, och för dem har inte människan någon objektiv natur, utan är i dialektiskt (inte deterministisk) beroende av dess kontext.
Objektivismen blir därmed ett sätt för borgerligheten att upphöja sitt eget logiska handikapp till filosofiska dogmer.