Christoffer Browning radar upp och diskuterar olika anledningar till varför så många blev mördare i boken ”Helt vanliga män”. Bland annat diskuteras förhållandet till indoktrinering av antisemitisk natur, där den kan ha haft en funktion som en annorlunda moral där dödandet av judar inte skulle ha stridit mot den av mördarnas moraliska uppfattning. Som exempel använder sig Browning av reservpolisbataljonen 101. Det centrala problemet angående en sådan moralisk strikt förklaring över reservpolisbataljonen 101 är att man inte kan säga att den propaganda som tilldelades till bataljonen hetsade dem till att döda judar. Propagandan som vände sig till bataljonen var dock antisemitisk vilket följde till en viss distansering och polarisering men anledningen till att den inte passade till reservbataljonen var på grund av männens ålder som vuxit upp i en annan kontext än de unga männen som skolades i sann nazistisk anda.
En annan faktor som visade sig vara viktig för bataljonens medlemmar var karriären, ett tecken på det visade Browning att flertalet av reservpoliserna fortsatte en karriär inom polisyrket.
Trycket från gruppen och överheten nämns också som ganska betydande faktorer, där solidaritet till kamraterna var ganska stor. Exempelivs om man själv lät bli att döda skulle det falla till resten av kamraterna vilket skulle leda till att de andra skulle tvingas göra ”grovjobbet” och att en själv riskerade att hamna utanför gemensamheten – vilket oftast var vid tillfället det enda man hade. Att vägra utföra det tilldelade jobbet blev på något sätt asocialt och till och med omoraliskt.
Arbetsdelningen sätts också som en betydande faktor där vissa väljs ut för dödandet och resten sätts att utföra andra ärenden som transport etc. där huvudansvaret döljs för personen. En konstruerad gråzon där man kunde ta tillfälle i akt att skylla på högre instanser.
Krigshetsen tas även som en ganska stor huvudfaktor till anledningen till varför så många reservpoliser blev mördare. Kriget tillsammans med den överväldigande rasismen och den ganska länge utbredda nationalismen med den tyska överheten. I och med krigshetsen tillsammans med en utbredd rasism kom distanseringen från judar att bli ganska stor, judarna blev med kriget en av fiendebilden och bidrog till att ansvaret gömdes vid dödandet av judar, även om de flesta i bataljonen var medelålders män och vid tidpunkten för dödandet inte hade stått i så mycket krigshetta alls. Krigshetsen har vid flera andra tillfällen lett till oerhörda missförhållanden och lidanden, några exempel är amerikanska soldaters grymhet mot japaner under andra världskriget och de direkta plågande av människor i USA:s krig mot Vietnam.
Vad som i en sammanfattningsvis förklaring kan man påstå att man får en allmän hemskt känsla över att läsa framställningen då majoriteten av männen i reservpolisbataljonen var helt vanliga män.
Otaliga är exemplen på människors brutalisering när de beordras döda andra människor, ett kanske möjligt krav för att kunna utföra dessa brutala händelser är ett försök att porträttera fienden som främmande och något annat än sig själv. Här skulle den nazistiska propagandan passa som handen i handsken. Liknande distansiering kan vi se bland jägare som förklarar att de så fort de tryckt av skottet mot ett djur inte längre ser det som ett djur utan endast som mat. Möjligtvis är distansieringen en psykologisk självförsvarsmekansim.
Vanliga män som i en historisk kontext utsätts för omständigheter som resulterat i mänsklig katastrof. Grupptryck, som människor idag lär sig av samhället att lyda överheten. Många samhällen dras med förbittringar i krigsmentalitet och främlingsfientlighet. Byråkrati underminerar det individuella yttersta ansvaret och ett samhälligt tryck och moralisering till karriäristiska ambitioner. I detta sammanhang har man svårt att inte hålla med författaren att det exempel som reservpolisbataljonen faktiskt visar är en mycket mörk sida hos oss alla, och inte hos en speciell grupp tyskar. Brownings förklaring till varför människan kan bli mördare passar även in i den marxistiska perspektivet av människan som föränderlig inför dess omgivning, miljö och tidsanda. Människan som metafysisk varelse med en bestämd natur hör till historien.