Det andra kapitlet i DSU fortsätter, eller vidgar, problemformuleringen som presenterades i det första kapitlet. Men nu handlar det om hur finanskapitalismen reproducerar sig själv genom skolväsendet. Liksom första kapitlets beskrivning av marknadsföringens upplösning av Jaget hos människan, är denna beskrivning också tidigare analyserad. Just skolan som en fostrande funktion och en stagnerande reproducent av nuvarande normer har en gedigen blottning i den kritiska skolforskningen. Jag har tidigare skrivit om denna funktion hos skolan där begreppet ”den dolda läroplanen” används:
”Föreställningen om ”den dolda läroplanen” korrelerar med en förståelse av verkligheten som både formell och reell, där skolan har detaljerade formella läroplaner om riktlinjer och målsättningar, men också reella normer som fungerar som dolda läroplaner för att de inte är formellt formulerade. Den dolda läroplanen bygger alltså på riktlinjer och målsättningar som samhället vill att skolan skall uppfylla, eller som skolan faktiskt uppfyller. Ett tydligt exempel är det som filosofen Kant påpekar angående skolans funktion som ett lärosäte för människan att hålla tider och sitta still.”
Begreppet ”den dolda läroplanen” började användas på 1980-talet och fick sin svenska motsvarighet av Donald Broady. Kritiken ligger i att det som förr var öppet formulerat i skolans läroplan idag göms undan mellan raderna. Egentligen handlar det inte heller om en läroplan, utan om en mängd dolda läroplaner beroende på miljö och situation. Faran med det dolda är att det hindrar en reflektion kring skolans funktion. Ta exempelvis skolans allt mer individualisering där elever allt mer ses, och behandlas, som konsumenter. Undervisningen handlar inte längre om en relation mellan människor utan om att kommunicera med atomiserade individer ryckt från världen. Likaså kan vi se idag hur klassamhället reproduceras i en högre takt genom en ökad privatisering av skolväsendet, där elitskolor för medelklassens och överklassens barn etableras och får en funktion av att distansera sig ifrån de lägre klasserna. Vissa gymnasieskolor går även så långt att de skapar särskilda inriktningar för överklassen – idag maskerade som ”musik”-linjer. Ty när överklassen och den övre medelklassen inte längre hade sina universitetsutbildningar för att hävda sig gentemot de lägre klasserna i och med massan numera erbjuds reella möjligheter till högre utbildning, så har de övre klasserna skapat sig en särskiljande identitet genom violin och cello. Något av ett överdrivet bekräftande av Bourdieus analys av elitens karriärvägar genom exempelvis kulturellt kapital.
DSU kritiserar dagens skolväsende med att den ”producerar floder av väluppfostrade anställda” (s. 27), där den reproducerande funktionen går ut på att leverera en anpassningsbar massa till samhällets näringsliv. Mot denna fostrande institution ställer DSU den alternativa gemenskapen på gatan, där ”gäng” identifierar sig med sitt område och kommer i konflikt med statens våldsapparat (polis och militär). DSU menar att det idag allt mer blir en verklighet för många att få en alternativ utbildning på gatan, istället för i skolväsendet.
En intressant kommentar som DSU gör i detta kapitel är att analysera familjen och parförhållandet. I denna analys kommer DSU fram till att den gamla förståelsen av familjen, som ”den moderliga kontrollens kvävande eller patriarkatets aga”(s.28) nu blivit en naiv flykt till ”värme, enkelhet, sanning, ett liv utan teater eller åskådare”(s.28f), men som inte kan bli annat än en temporär paus i vår bistra verklighet. Familjen och paret är död.
Men det som DSU levererar i detta kapitel är inte bara ytterligare kritiska problemformuleringar, utan också en öppning till motstånd. Som jag tidigare nämnde finner DSU detta motstånd i den alternativa skolan på gatan, där individer blir människor genom en gemenskap, och där människan får en identitet som ”lika gärna [skulle] kunna betyda att lära sig kämpa på gatan, att ockupera tomma hus, att sluta arbeta, att älska varandra till vansinne och börja snatta” (s.29). Öppningen mot finanskapitalets förtryck ligger alltså i den alternativa gemenskapen som skapas av samhällssystemets egna utveckling. Liksom Marx, ser alltså DSU motståndet till det kapitalistiska klassamhället som immanent, men ändå hela tiden också beroende av människors beslut och ageranden.