I tider av allvarsam kris för vår globala kapitalism kommer det alltid finnas ädla korsriddare som i spott och spä fäktas mot den otrogna pöbelmobben. De kan förlora lem och vett i sitt äventyr, men tron på den osynliga handen och ojämlikhetens metafysiska naturrättighet kommer förbli grundfast. Apologeternas ädla cynism i försvar av den heliga Äganderätten!

Kapitalismens apologetik känns igen i kristendomens skolastik. Likt de kristna Gudsbevisen argumenteras kapitalismens ojämlikhet med en briljant cirkelargumentation. För all a priori-resonemang behövs ett axiom, och hos kapitalapologeterna är den självklara satsen äganderätten, liksom för de kristna apologeterna var Gud.

Anselm av Canterbury var den teolog som stod för och skapade det så kallade ontologiska Gudsbeviset – ett argument som ligger i satsen Gud i sig själv och inte beroende av yttre omständigheter. Guds-argument bygger alltså just på ett sådant analytiskt påstående, där Guds existens kan härledas ur själva definitionen av Gud. Anselms definition av Gud var något som inget-annat-kunde-vara-större-än, och menade att eftersom existensen av Gud är större än enbart tanken på Gud – så måste Gud existera. Om han inte existerade så skulle vi ha en uppfattning av någon som är större än Gud. Men ett ontologiskt argument är i slutändan helt beroende av definitionen av Gud, och det är just där problemet ligger, eftersom det finns otaliga definitioner och det finns inget sätt att avgöra vilken av dem som är den rätta.

Hos kapitalapologeterna är inte satsen Gud det självklara utan istället den naturrättsliga äganderätten, varpå ett a priori-resonemang följer. Typ:  ”Man kan tycka vad man vill om olika yrkesgruppers och personers lönenivåer, men det är till syvende og sidst marknaden som sätter dessa nivåer”. Kapitalismens ojämlikhet försvaras alltså med att det är så kapitalismen fungerar – och cirkeln sluts.

Visserligen bör man inte förledas till att tro att löneskillnader i sig är en variabel på klasskillnad. Marxisten Ernest Mandel formulerar det bra: ”All social ojämlikhet är inte klasskillnader. Löneskillnaden mellan en grovarbetare och en mycket kvalificerad arbetare gör dem inte till medlemmar av två olika samhällsklasser.” Men när det gäller chefspositioner med löner av ett antal miljoner kronor per månad så är det självklart något helt annat vad gäller möjligheten som kapitalistaktör. Att det fortfarande är väldigt få arbetarbarn som når chefspositioner kan även förklaras av klassamhällets sociala och ekonomiska system.

Ett annat försvar av kapitalismens ojämlikhet är att systemet ökar välståndet totalt för medborgarna. Ett påstående som alla, speciellt marxisterna, inte ifrågasätter. Men som ett försvar är det lamt. I jämförelse använde apologeterna för slavsystemet i den amerikanska södern exakt samma argumentation; nämligen att slavarna fick det bättre och bättre i motsats till att slängas ut i diger arbetslöshet. Att kapitalismen blir bättre är inget argument för dess ojämlikhet, lika lite som att det var ett argument för slavsystemet.

Nyliberalen går här ett steg längre och menar att fria tyglar för kapitalister (aka: fri marknad) ökar välfärden ännu mer, och här förvillar sig kapitalapologeten i ännu högre grad från verkligheten.

Men när kapitalapologeten slagit fast att kapitalism ökar det totala välståndet är den logiska härledningen att allt som ökar välståndet inom kapitalismen är bra. Vad är det då som ökar välståndet hos individen? Jo, då går moralljuset upp för apologeten och famnar samtidigt tag i den gängse misantropen; låt oss hylla girighet och egoism!

Men samtidigt som kapitalapologeten kastar rationaliteten ombord för sin cyniska konservatism à la Burke, Bonald och de Maistre, så kastar även libertianen vetenskapen ombord. Den som visat att den ”själviska genen” förlorar på att vara girig, att sparka ned och slicka upp. Människan är ett socialt djur som är beroende av varandras samarbete, och det är en rådande verklighet som kapitalapologeterna är villiga att bortse från sin apologetik.

Det tragiska i denna rådande verklighet är att den tvingar liberalen att agera moralpräst med begrepp som ont, gott, girighet och egoism, när den annars försöker det bästa att i led från upplysningen hävda rationalitet. Att det alltid hoppar fram en liberal ur buskarna när folk klagar på VD:arnas höga löner och anklagar folk för avundsjuka gör ju inte saken direkt bättre vad gäller moralismen. Att egoism i sig föder avundsjuka verkar dessutom inte ha betydelse.

Den som är intresserad att se hur jämlikhet påverkar ett samhälle i positiva bemärkelser kan titta närmare på forkningsexemplet av byn Roseto, som p.g.a. sin starka sammanhållning i princip saknade brottslighet, dödligheten i hjärtinfarkt var betydligt lägre än närliggande städer trots att man rökte mycket och åt och drack relativt ohälsosamt. Denna jämlikhetseffekt kallas inom epidemiologi och hälsovetenskap för ”The Roseto Story”.