I ett exemplar av ”häften för kritiska studier” (hfKS)  läser jag en intressant artikel skriven av Daniel Ankarloo. Den handlar om de nyliberala påståendena om att avreglering genererar större välgång och jämlikhet. På mycket återknyter det till en kort framställning jag tidigare gjort på denna blogg. Daniels artikel i hfKS ger dock fler källor till att de nyliberala påståenda är ogrundade och därtill att de faktiskt är just de källorna som nyliberalerna själva hänvisar till. De källorna jag syftar på är självklart Fraserinstitutet och The Heritage Foundation, som bägge samlar och kategoriserar länder i index av ”ekonomisk frihet”, vilket innebär en blandning av nyliberala målsättningar som låga skatter, privat egendom, liten offentlig sektor och fri handel etc.

Vad Daniel Ankarloo gör är att lista de bägge källorna för det flummiga ”ekonomisk frihet” och jämföra dess rankning av länderna med OECD:s rankning av välstånd i industriländerna. Och det slående är att man inte kan se något entydigt samband mellan graden av ”ekonomisk frihet” och grad av välstånd. De tre länder som hamnar högst upp på på BNP-listan är Luxemburg, Norge och USA. Luxemburg och USA får av de bägge källorna av ”ekonomisk frihet” realativt höga värden men Norge sabbar sambandet genom att komma med en mycket låg siffra med ”ekonomisk frihet”. Problemet för sambandet mellan ”ekonomisk frihet” och välstånd fortsätter genom listan.

Ankarloo visar också en intressant jämförande studie vad gäller just vårt land, Sverige. När han jämför Sveriges rankning i BNP genom åren och graden av ”ekonomisk frihet” ser han att Sverige har ett klart samband där ju mer avregleringar vi gjort desto mindre välstånd har landet fått.

Vidare går Ankarloo och jämför listrankning vad gäller förhållandet mellan ”ekonomisk frihet” och jämlikheten, levnadsstandarden och medellivslängden. Och samma saknad av entydiga och svårigheter finner vi där. När det gäller just jämlikheten finner vi ett klart samband – en ökad avregelering ger en ökad ojämlikhet.

(Källa: hfKS 2007/195-196, Högerpopulismens grund)