På baksidan av mitt exemplar av boken (Albert Bonniers Förlag, 2003) står det att Stäppvargen är en roman som handlar om ”den moderna människans tragiska dualism, hennes slitningar mellan ande och driftliv mer påsträngande och intensivt än i något av sina andra verk”. Vad gäller hans andra verk kan jag tyvärr inte reflektera över eftersom jag ännu inte läst något av hans andra verk. Men just denna roman kan jag svara för, och jag vill invända på informationen som baksidan ger.

Stäppvargen handlar om människans tro på någon mänsklig natur, och med den att individen skall ha EN identitet. Hesse skriver romanen i en välskriven kritik till just den uppfattningen. Det är alltså ingen dualism. Den handlar om människans misstag att tro att människan skall vara EN person när vi alla egentligen är en hel bunt av personligheter beroende på situationerna vi möter. Det är ett intressant psykologiskt problem vilket gör boken till en mycket intressant läsning.

Jag har själv blivit bemött av en vän som reagerat på att jag varit ”annorlunda” i annans sällskap, typ bytt dialekt etc. Insikten ligger i att det inte är något problem. Det är tvärtom fullständigt normalt att en människa agerar annorlunda bland olika människor. Jag tror inte att det finns en sann personlighet inom en individ. Möjligtvis skulle det kunna finnas men den skulle ändå vara omöjlig att få reda på, även för den individen det handlar om. Tydligen finns det människor som tror att en person kan vara ”sann” genom en viss personlighet, och att många personligheter innebär att det är något ”falskt”. En sådan uppfattning är sannerligen banal och man kan se med säkerhet varför det kan bidra till psykologiska problem eller svårigheter. Jag tror inte för fem öre att någon beter sig och pratar exakt lika med sina föräldrar, sambo, vänner, bästa vänner, eller fiender etc.

Så jag skulle absolut inte påstå att Stäppvargen är en roman om människans dualism utan om människans felaktiga uppfattning om sig själv som ett dualistiskt problem för att hon tror att det är något fel med flera personligheter. Jaja, Stäppvargen är i alla fall en av de bästa romanerna jag läst. Den är intellektuell och intressant och mycket välskriven. Dessutom passar den som handen i handsken för alla enstörningar där ute.