Kristdemokraterna drar sig allt mer till ett högerpopulistiskt parti, tillsammans med andra som sverigedemokraterna, det österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), och liknande högerpopulistiska partier i Belgien, Danmark, Schweiz, Nederländerna, Norge, Italien och Frankrike som varit på frammarsch den senaste tiden. Tyvärr har allt för många debattörer, journalister, politiker och forskare kunnat ignorera högerpopulistiska rörelser genom att isolera dem som enskilda fenomen och som tokstollar.

Det viktiga är istället att fråga sig varför högerpopulismen blivit så stark i Europa. Svaret ligger i de kodord som högerpopulisterna använder. De använder alla en retorik som riktas mot en abstrakt elitgrupp som skall ha distanserat sig från det vanliga folket. Den abstrakta elitgruppen manifesteras i retoriken som ”feministlobbyn”, ”hbt-lobbyn”, ”politiker”, ”konstnärer”, ”akademiker” eller ”kulturradikaler”.

Det handlar alltså om en elitgrupp som distanserat sig från massan. Och det är en medveten retorisk taktik, inte någon gallimatias från valfritt dårhus. Ty våra parlamentariska demokratier har gått in i ett nytt paradigm som följer den nyliberala, postpolitiska demokratisynen som presenterades av bland annat sociologen Giddens. Han menade att vi borde överge högerpolitik och vänsterpolitik och ingå i en ”dialogisk demokrati”, och våra Europeiska borgerliga demokratier har också sannerligen anammat denna postpolitiska syn på demokrati. Det är denna demokratisyn som finns förhärskande inom den nuvarande sociologin och statsvetenskapen, och kallas också för deliberativ demokrati eller konsensusmodell. Vi har bland annat kunnat se hur SÄPO-rapporten om politisk ”extremism” utgick från denna modell.

Detta har lett till att de traditionella partierna successivt närmat varandra på en höger-vänster-skala, och skillnaderna suddats ut. Den postpolitiska vägen underkänner synen på politik byggt på motståndare i konflikt. Dock misslyckas den alltid eftersom konsensusmodellen i sig betraktar kritiker till konsensusmodellen som motståndare och utesluter dem från debatten (exempelvis genom att stigmatisera dem som fundamentalister, traditionalister eller extremister). Det är denna modell som lett till att kollektiva identiteter undertryckts i en utopisk verson av en ”konfliktfri” demokrati. Och just därför liberala debattörer fortfarande är förvånad varför politiska partier får stöd genom att prata i ”arkaiska” eller ”förfallna” termer som folket.

Den postpolitiska synen på demokrati kan aldrig eliminera den inneboende antagonistiska kärnan i politiken, trots dess envisa försök att blunda och trycka undan den. Istället har det lett till att Europa fått en frammarsch av högerpopulistiska partier som kunnat utnyttja denna demokratiska problematik. De har lyckats med något som vänstern tyvärr misslyckats med, nämligen att kanalisera det legitima och folkliga missnöjet i att samhället kidnappats av samarbetande elitgrupper. Låt vara att högerpopulisterna missar vilka elitgrupper som faktisk innehar makten i samhället.

Denna destruktiva konsensusmodell har blott lett till att samhället blivit ett expertstyre med ett snävare utrymme av demokratiska identiteter. Alliansgrupperingar har bland annat minskat de parlamentariska alternativen. Istället för att motståndskonflikten låg hos traditionella vänster och högerpartier utnyttjar istället högerpopulistiska partier tomrummet genom att applicera en ny motståndaridentitet där ”vi” och ”dom” blivit folket och etablissemanget. Konsensusmodellen bottnar egentligen ur en liberal verklighetsuppfattning, där varje människa kan komma fram till ett konsensus med andra människor genom rationellt förnuft, med andra ord förnekar liberalen det politiska som en antagonism. Men demokrati är inte att eliminera skillnaden mellan vi och dom, utan att i pluralismens tecken faktiskt kanalisera klyftan. Det går helt enkelt inte att eliminera klyftan mellan vi och dom, och det är demokratins syfte att hindra att denna klyfta hindrar en pluralistisk tillvaro där motståndare utesluts ur demokratiska diskussioner.

Ironiskt nog är det just den ”dialogiska” demokratiteorin som utesluter dialogen mellan motståndare, eftersom den förnekar att det existerar motståndare. Detta har alltså lett till att den liberala hegemonin i det offentliga samtalet stigmatiserat motståndare, och bara kunnat förklara dem genom att hänge sig åt moraliska argument. De förklaras som ”traditionalister” eller ”extremister” som inte behöver lyssnas på. De har helt enkelt inte ”insett” att vi lever i en ny, postpolitisk, globaliserad värld. Således blir de högerpopulistiska partierna stämplade som nazistiska högerextremistiska partier som inte behöver tas på allvar, allra minst analyseras på ett seriöst sätt. På det sättet blundar också förespråkarna för konsensusmodellen för rådande maktförhållanden och reproducerar den nyliberala hegemonin.

Jag instämmer därmed i den kritik som marxisten Perry Andersson riktar mot konsensusmodellen:

”Faran med att uppfatta det demokratiska livet som dialog är att man kan komma att glömma att dess främsta egenskap är striden.”

I kölvattnet av denna konsensusmodell har vi alltså sett att människor allt mer tappat intresse för politik, och de få tillfällen det blossar upp intresse är det en tydlig motståndarsymbol. Istället för politiska konflikter har vi fått ett allt mer eskalerat expertstyre av ett distanserat byråkrativälde. Professionella politiker sprungna ur alliansgrupper som inte erbjuder mothegemoniska alternativ.

Skall vi inom den radikala vänstern erbjuda motstånd mot den reaktionära högerpopulismen måste vi alltså bli bättre på att kanalisera det legitima missnöjet mot den distanserade makten, och faktiskt erbjuda en mothegemoniskt alternativ mot den nyliberala. Det är trots allt inte kulturradikaler eller feministiska debattörer som innehar den reella makten i samhället, utan den ansiktslösa kapitalisten.