I boken ”The Ritual Process – Structural and Anti-Structure” börjar Victor Turner med att förklara svårigheten för oss utomstående att analysera och tolka primitiva kulturer, som alltså skall förklara varför det tidigare funnits etnocentriska förklaringar av primitiv kultur och religion. Turner påpekar att det inte existerar några ”enkla” människor i förhållande till oss moderna människor, och jämför det med konst att skillnaden ligger i förekomsten av teknologi och inte i förekomsten av fantasi och känslor.

I sina fältstudier i rituella processer i en afrikansk stam kommer han underfull med att riterna ofta genomförs i relation till sociala kriser i stammen. Och här tangerar han både Eliade och Douglas i deras slutsatser om koppling mellan religion, myt, och ritual med samhället, kollektivet där den har en sammanhållen funktion. Turner förklarar att ritualerna genomförs för att personer eller grupper inom samhället har brutit mot strukturen/mönstret och därigenom förargat någonting likt en ande (Turner föredrar att använda termen Shade, på svenska liknande Skugga) av en förfader.

Han nämner även att riterna även har en social funktion däri att den hjälper de inblandade att komma ihåg samhällets struktur. Inte bara själva ritualen utan varje del som innefattas i ritualen så som gester, sånger, varje artikel som används, böner, namnet på ritualen och till och med den tid och rum som inkluderas betyder någonting förutom sig själva, alltså har ett symboliskt värde. En annan funktion som tangerar lärdomsfunktionen är det som Turner vittnar som en princip om att göra synvärdigt: ”to make appear, or reveal.” Genom att göra något (ex. känsla) synvärdigt genom att uttrycka den genom symbolism blir det enklare eller överhuvudtaget möjligt att bemöta problemet, eftersom det som är osynligt eller gömt betraktas som farligt. Turner påpekar att en sådan rituell metod inte är alls så olik den moderna psykoanalysen.

Turner skiljer ytterliga på de symboliska funktionerna hos riterna. Han menar att man kan se vissa symbolers relationer till staminvånarna som kognitiva klassifikationer om hur deras uppfattning av universum är uppbyggt, och sedan symboler har en ren överlevnadsfunktion av samhället som en social gemenskap genom att de kanaliserar känslor som kan uppstå mellan människor.

Turner studerar i huvudsakligen två olika riter, varav en handlar om att upprätthålla kvinnans potens som blivande mamma, och en annan som handlar om födseln av tvillingar. Speciellt vad gäller förekomsten av tvillingar får vi även här en återkoppling till Eliade och Douglas förklaring om faran och kraften i marginala stadier, som är marginala eftersom de inte passar i det klassifikationsmöster som residerar i medvetandet. Därför förklarar Turner betraktas tvillingar både som en välsignelse och ett missöde Tvillingar kan därför få en paradoxal ambivalent status i samhället som mer-än-människa samtidigt som mindre-än-människa därför att de är så svåra att sätta in i ett ideal mönster, och just på grund av tvillingarnas status som marginalvarelser kan de också användas i ritualer för att just symbolisera det ideala mönstret.

I den stam som Turner studerar (Ndembu) har hela samhället tagit till sig tvillingarna, då de anser att tvillingar är en attack på hela samhället. När en kvinna fått tvillingar blir det en sak för hela samhället, med andra ord tvillingarna blir ett samhällsansvar som man finner anledning att kollektivt fira och rituellt mobilisera för samhällets enhet. Än en gång används alltså riten för att symbolisera samhället. Men också så får vi ett tydligt exempel på hur marginal-varelser/personer kan användas som just en paradoxal symbol.

Victor Turner arbetar fram i boken två integrerande begrepp som på ett djupare sätt förklarar den rituella processen och funktionen, och dessa begrepp är liminality och communitas. Begreppet liminality fokuserar på subjektet i ritualen som en ambivalent person som transporteras från det strukturella samhället till en status utan någon som helst klassifikation eller hierarki. Personer som är i liminality är alltså i ett stadie i likhet som Eliade och Douglas beskriver som trösklar eller marginaler, som jag tidigare skrivit kopplas ett sådant stadie till det heliga cosmos med sin fara och kraft. Turner skriver också att liminality frekvent liknas till döden eller att ligga i livmodern.

I denna liminala period som liminala personer kan befinna sig i uppstår det en ostrukturerad samhörighet mellan individerna byggt på att de i perioden är jämlika individer, denna samhörighet kallar Turner för communitas som han tar från latinet för att förklara en social relation byggt på gemenskap. Turner menar att denna rituella framställning av gemenskap mellan jämlika individer är nödvändigt för att behålla ett samhälle byggt på struktur och hierarki, men kritiserar samtidigt uppfattningen att denna rituella liminala-communitas skulle ha en enbart legitimitet av ett hierarkiskt samhälle.

Men jag tycker att Turner gör det för lätt för sig, eftersom legitimitet av ett sådant samhälle inte är så långt ifrån en överlevnadsfunktion. Jag ställer mig frågande ifall det endast är möjligt att ha hierarkiska strukturer, och att sådana temporära ritualer av jämlikhet de facto är ganska hånande. Men jag håller med Turner om att sådana ritualer kan och är nödvändigt för att bevara strukturen och samhället.

Det mest intressanta som Turner tar upp i och med begreppen liminala peroider/personer och communitas som en gemenskap av jämlika individer är faran i överdrifter i samhällen där man överdriver antingen strukturen (hierarkin) i samhället, eller överdriver den jämlika gemenskapen.

Som Turner själv formulerar det: ”Maximazation of communitas provokes maximization of structure, which in its turn produces revolutionary strivings for renewed communitas.” Även i vår moderna tid finner vi fortfarande viljor till att tillhöra ett communitas, exempelvis hippierörelsen. Det handlar alltså inte bara om primitiva kulturer vilket tangerar med Turners inledande påstående att primitiva människor inte kvalitativt är annorlunda än vi moderna människor.