Innan jag såg filmen var jag införstådd i den debatt som cirkulerade i USA kring denna nya version av Superman-berättelsen, Zack Snyders säregna sätt att regissera gjorde den till en lite mörkare och råare version och hur detta lett till en del negativ kritik (att den skulle ha skiftat för mycket från den ursprungliga mer glättiga versionen). Å andra sidan hade Snyders estetiska och innehållsrika inriktning även fått positiv kritik för att på ett mer relevant sätt reflektera över den samtida globala kris vi nu lever i – istället för att låta Superman bli en symbol för en glättig patriotisk apologetism blir han en symbol för unga kringflackande diversearbetare som står emot ett samhälle som inte längre litar på sina medborgare.
Det finns två intressanta reflektioner i filmens berättelse, den ena är symboliken kring Superman (Kal-El, Clark Kent) och den andra är förklaringen av planeten Kryptons förfall (från vilken Superman ursprungligen kommer ifrån och vars sista invånare han blir tvungen att bekämpa på planeten jorden).
Den första reflektionen, den om Supermans symbolik, handlar just om detta att han porträtteras som en ung kringflackande diversearbetare, som genom sina ideal om rättvisa och godhet räddar arbetare på bland annat en oljerigg, och dessutom tillrättavisar en man som sexuellt trakasserar en av hans medarbetare. Han symboliserar den nya unga arbetarklassen – det prekariat av löneslavar som förvägras slå rot i samhället, samtidigt som han personifierar ett solidariskt patos.
Den andra reflektionen, den om planeten Kryptons förfall handlar om hur dess öde och historia beskrivs. Det samhälle som styr planeten innan den imploderar och dör beskrivs exakt som de fascistiska idealen för hur ett samhälle ska vara uppbyggt; delat mellan arbetare, krigare och statstjänstemän i en sammanbindande klass-fred. Alla har sin harmoniska plats i samhället.
Detta ideal var något som Nazityskland anammade, vilket bland annat kunde ses på de massmöten som orkestrerades – där varje grupp av medborgare prydligt ställde sig i givakt för att representera sin del av det organiska samhället. Denna idé om det organiska samhället, delat i arbetare, krigare och ledare (präster, administratörer etc.) härleddes till den indoeuropeiska forskningen som var fascinerad av det indiska samhället och dess historia – man var övertygad att det fanns en ur-arisk kultur som delvis var förlorad men klarast kunde dechiffreras i den indiska kulturen och dess historia. Det indiska kastsytemet (vars uppdelningen av medborgarna likandes vid en kropp, där slavarna/arbetarna är fötterna, krigarna händerna och armarna och prästerna huvudet) liknades med den skapade uppfattningen av den fornnordiska kulturen som man menade var uppdelad på samma sätt.
Forskningen i den indoeuropeiska religionen gav den moderna borgerligheten som kritiserade den moderna materialismen en lång historisk bakgrund till en motideologi och motkultur. Det var idén om en indogermansk tradition som hjälpte att ena Tyskland under 1800-talet, där språkforskare som Herder erbjöd en gemenskap i språket (eftersom varken religion eller historia var något gemensamt), genom att härleda det tyska språket till det indiska sanskrit (se även Freiedrich von Schlegels bok Über die Sprache und Weisheit der Inder, 1808, och även William Jones som redan i slutet av 1700-talet upptäckte likheter mellan europeiska språk och det indiska sanskrit och skapade en uppfattning om språkgemenskap och ”urfolk”) fick man en utväg till att skapa en nationalistisk gemenskap. Genom att utgå från indoeuropeiska språk kunde sen exempelvis Georges Dumézil (en av Frankrikes största humanistiska forskare) hävda att alla folk som pratade dessa språk har ärvt en ideologi i tre delar för social ordning (längst ner befann sig arbetarna, sen befann sig krigarna i mitten och högst upp fanns de suveräna ledarna i form av präster/lagstiftare/kungar). Problemet med det moderna liberala samhället med dess bristande synkronisering mellan samhällets funktioner var att vi glömt denna ”harmonisering” – detta organiska sätt att bygga samhället.
Det är intressant att göra en jämförelse av planeten Kryptons samhälle och Nazitysklands. Båda delade liknande öde p.g.a. den sociala ordningen som Dumézil hävdade fanns ärvt i de indoeuropeiska kulturerna. Det tre-delade samhället som var tänkt som ett klister mellan samhällets funktioner visade sig fungera tvärtom – som en destabiliserande och immanenta destruktiv kraft. I både Kryptons fall som i Nazitysklands fall ökade distansifieringen mellan exempelvis händerna (krigarna) och huvudet (ledarna, lagstiftarna). Båda led av ett uppror från aristokratiska krigarna som var missnöjda med ledarna. Det slutliga förfallet kom i samhällenas råa expansion (dess monopol-kapitalistiska och imperialistiska), i Nazitysklands fall i dess oundvikliga utveckling till det Totala kriget som den aldrig hade kunnat vinna, och i Kryptons fall till en expansion runt om i universum vars råhet gjorde att den inte reflekterade över att den tömde samhällets naturliga resurser – planeten dog slutligen av en global miljökatastrof.
Lärdomen av planeten Kryptons och Nazitysklands öde är att en modern borgerlighet inte nödvändigtvis hänfaller till ett liberalt kapitalistiskt samhälle, utan lika gärna kan hamna i totalitära tre-delade kapitalistiska samhällen vars immanenta destruktivitet slutligen får samhället eller i värsta fall planeten i fall. Den tre-delade sociala ordningen kunde inte stå emot den kapitalistiska ohejdade kapitalackumaltionen, den ständigt ökande tillväxten som kräver expansion och konkurrens. Något som verkligen är aktuellt idag när västerländska representanter hos näringslivet suktar efter liknande totalitära system som i det hyperkapitalistiska Kina, och en ny våg av fascism sveper över Europa. Fascism lockar sig som en stabiliserande lösning, men det är bara en kortsiktig illusion.
Här reser sig Super Man som en antifascistisk hjälte, som i den revolutionära situationen när de överlevande krigarna från Krypton hotar mänskligheten, visar sig tillkänna och tar till kamp mot inkräktarna. Vägrar gå med på att den tre-delade sociala ordningen införlivas. Ur denna kamp blir han den charmerande ledaren (inte att förknippa med någon proto-facistisk ledare) för hopp till rättvisa, frihet och godhet. En symbol att eventuellt organisera kring, något som Slavoj Zizek mycket riktigt påpekat har varit problemet med de spontana uppror som blossat upp runt om i världen på senaste tiden. Ledaren blev fetisherad i det tre-delade samhället, det tar dock inte bort vikten av att upproriska rörelser behöver representation och organisering för att förverkligas.