På sent 1700-tal utvecklades en sammanhängande konservativ ideologi för att bemöta den stora franska borgerliga revolutionen. Konservatismen är alltså först och främst en kontrarevolutionär smältkittel vars ingredienser utgjordes främst av namn som Burke, Bonald och de Maistre.
Tillsammans riktade de sina kanonader mot uppfattningen om framåtskridandet och kritiserade förnuftet. Detta i strid mot upplysningstänkare som Diderot, Voltaire och Rousseu. Konservatismens ideologi kristalliserades i sitt hyllande av tradition och irrationalism, medan upplysningsfilosofin enligt Kant var en emancipation byggt på förnuftets rätt mot den härskande makten.
Konservatismen var alltså från början en oförnuftets ideologi som hade starka kopplingar till den gamla auktoriteten i feodalism och prästväsendet. Men en sådan koppling gick inte längre efter borgerlighetens slutgiltiga seger. Borgerligheten blev själv den härskande makten, och hade inget klassintresse i att ge proletärerna den rättvisa och jämlikhet de förskaffat sig själva.
I försvar mot den allt mer växande kritiken från proletärerna började borgerligheten själv bli konservativ. Borgarna sökte sin härskande legitimitet i tradition och metafysik och vände sig till de gamla konservativa tänkarna. Med de Maistre fick borgerligheten ett försvar av klassamhället i metafysiska termer; människan hade en inneboende ”uselhet” och ”ondska” som gjorde henne beroende av auktoritet. Hos Burke fanns även där uppfattningen om människans fallna natur och då genom syndafallet, men också ett direkt försvar av klassamhället som ”nödvändigt” och ”naturligt”. Borgerlighetens forna fiende blev en praktisk vän i klasskampen.
Att konservatismen har en motvillighet till reformer och en förkärlek till bevarandet av traditioner bottnar i synen på staten. Upplysningsfilosofin ser staten som en rationell produkt genom överläggning (samhällsfördrag), och marxismen ser staten som en produkt av en fortskridande arbetsdelning, medan konservatismen ser staten en organism. Det är just i synen på staten som liberalismen och marxismen delar på en rationell beskrivning och tillsammans utgör en förnuftets kritik av religion, myt och verkningslös metafysik.
Konservatismens irrationella kärna (organisk stat) var anledningen till uppfattningar om ”annorlunda” människor med har en annan ”natur”, som står antingen lägre eller högre respektive gruppering. Utifrån denna kärna ser vi attityder som antisemitism och andra rasistiska dåd tillsammans med försvar av svält och andra orättvisor i klassamhället.
En särskild aspekt av detta socialdarwinistiska tänkande är just dess elitförespråkande. Burke ansåg inte att ”mannen på gatan” var duglig till att styra samhället. I vurmandet av eliten kräver konservatismen ett upprätthållande av arvsrätten och det klassdelade privilegiesamhället. Det ironiska hos denna cyniska syn på samhället är att konservatism tenderar att läppja försvar av ”kristna” eller ”västerländska” värden som i kontexten minst sagt blir surrealistisk obehagligt.
På grund av sin cyniska briljans, vad gäller den konservatives elittänkande och upprätthållande av ett under-över-samhälle, finner vi tillslut nyckeln till det konservativa; upprätthållandet av sina ”traditionella” och mytologiska värderingar av människan. Den konservative hyser en djup motvilja mot förändringar, och reagerar utefter sin egen känslomässiga ryggrad. Det är inte ovanligt att en konservativ anser att icke-konservativa är ”extrema”.