1. Faran i en ”medkännande opinion”, som vi ska förstå som en folklig massa driven av känslor, är bristande omdömesförmåga. Konsekvensen blir att den ställer orimliga åtgärder eller saknar åtgärder.
2. Konsekvens av en ”medkännande opinion” är att ställningstagandet bli temporär. Den försvinner eller blir snabbt till sin motsats.
3. Konsekvens av en ”medkännande opinion” är att det leder till häxjakt på kättare.

Detta betyder att hennes text hjälper oss att förstå en pro-israelisk apologetik kring krigsbrott, folkmord och svält och en ideologisk aversion gentemot en folklig massa som ”medkännande opinion”.

Har klimatrörelsen, flyktingrörelsen och palestinarörelsen orimliga krav?

Lifvendahl tar upp några viktiga saker, att det är viktigt att hålla sig till sakargument och att inte fastna i ytliga poseringar utan åtgärder. Men stämmer det att hennes exempel på ”medkännande opinioner” har orimliga krav, fastnar i poseringar och saknar sakargument?

Lifvendahl kritiserar med rätta att det saknas uppföljande åtgärder som konsekvens av tidigare protester och ställningstaganden gällande exempelvis klimatkrisen. Detta gäller främst från aktörer i den politiska och ekonomiska makten, men Lifvendahl väljer Dagens Nyheter som exempel. Lifvendahl väljer att kritisera problemet i motsatt ände och avfärdar det ursprungliga ställningstagandet kring klimatet för att Dagens Nyheter inte längre har samma engagemang för klimatet. Men är hennes exempel med Dagens Nyheter ett exempel på hur en ”medkännande opinion” kommer med orimliga krav för att bekämpa klimatkrisen?

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski hade år 2020 tagit en ställning i relation till Greta Thunbergs kritik gentemot massmedia. Greta Thunberg kritiserade att media misslyckats koppla sin rapportering av klimatkrisens effekter till helheten av klimatkrisen. Kritiken från Greta Thunberg gick ut på att media fastnat i att rapportera om enskilda händelser som symptom av klimatkrisen utan att koppla det till klimatförändringarna som helhet. Wolodarski ville därför förändra rapporteringen i Dagens Nyheter så att den kopplade mer till helheten av klimatförändringarna. Lifvendahl erbjuder oss inte några exempel eller belägg på att Dagens Nyheter ska ha lämnat detta fokus på helheten idag.

Lifvendal tycks ifrågasätta att Israel begår folkmord och svält i Gaza när hon kritiserar en av SVT:s journalister som skrivit på ett upprop mot massmedias undfallenhet att granska vad som sker i Gaza. Men Lifvendahl saknar återigen sakargument i sitt ifrågasättande som motiverar det. Tvärtom finns det gott om sakliga fakta om att det är ett folkmord som Israel begår i Gaza. Internationella människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch har kommit fram att det är ett folkmord i Gaza och svälten är en del av den. Organisationen Läkare utan gränser bekräftar Amnesty och Human Rights Watch utredningar på plats i Gaza Internationella domstolen i Haag (ICJ) utreder om Israel begår folkmord och Internationella Brottsmålsdomstolen (ICC) har utfärdat en arresteringsorder mot Israels premiärminister Netanyahu. Två av de största israeliska människorättsorganisationerna B’Tselem och Physicians for Human Rights har kommit fram till att Israel begår folkmord i Gaza (Källa 3).

FN har under tidigare år varnat om att Israel utför etnisk rensning av palestinier i norra Gaza och FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese kom med en rapport 2024 som visade att Israel utför allvarliga tecken på folkmord (Källa 4). Israels dåvarande försvarsminister Yoav Gallant hade redan 9 oktober år 2023 beordrat svält i Gaza, en av orsakerna till att ICC utfört en arresteringsorder mot honom (Källa 5). Netanyahu vill att den israeliska armén ska ockupera hela Gaza medan FN uppmanar omvärlden att stoppa Israel (Källa 6). Detta är sakliga fakta som gör misstankar om folkmord seriösa och allvarliga, inte omdömeslösa och känslostyrda ställningstaganden som Lifvendahl verkar antyda. Detta visar att krav på Israel att sluta begå folkmord i Gaza är fullt rimligt. Palestinarörelsen som kräver ett stopp på folkmordet och svälten i Gaza som en ”medkännande opinion” fungerar därför inte som ett exempel på det Lifvendahl påstår.

Lifvendahl ställer med rätta frågan vilka konsekvenser Ulf Kristerssons kritik mot Israel blir. Det är viktigt att vi ser verkliga konsekvenser av ställningstaganden från makthavare så att de inte stannar vid ytliga poseringar. Men handlar det om ytliga poseringar i det här fallet? Hon avfärdar krav på Israel att ansvara över humanitär hjälp med matutlämning, och undviker därmed sakliga fakta om att Israel blockerar den humanitära hjälpen i sin krigsföring och ockupation samt skapat matutlämningar där palestinier i strävan efter mat skjuts ihjäl eller skadas (Källa 18). Hon avfärdar kravet på EU att frysa handel med Israel med att lakoniskt hänvisa till Tyskland och Frankrike påstådda oinskränkta stöd till Israel. Lifvendahl hade behövt utveckla sitt resonemang med sakargument mer än att det skulle vara svårt att övertala Tyskland och Frankrike. Varför skulle något svårt vara omöjligt? Även om Tyskland och Frankrike skulle vägra gå med på Sveriges krav vore Sveriges röst inom EU ett steg i en opinionsbildning att påverka dem. Bara någon dag efter Livfendahls ledartext kom Tyskland fram till att den vill stoppa vapenhandeln till Israel, vilket tyder på att det inte är omöjligt att övertala Tyskland om en frysning av handeln till Israel. Tyskland visade det sig gå före Sverige i den frågan.  Opinionsbildning är en av många demokratiska verktyg att påverka, det är varken meningslöst eller kontraproduktivt.

Är Ulf Kristerssons uppmaning om fryst handel med Israel kontraproduktivt? Tvärtom finns det historiska belägg för att handelshinder faktiskt är produktivt och fungerar gentemot stater som agerar i strid mot mänskliga rättigheter. Sveriges handelshinder gentemot Sydafrikas apartheidregim hjälpte inte bara sydafrikanerna att avskaffa apartheidsystemet utan också skaffa goda relationer mellan Sverige och andra länder, framför allt Sydafrika efter apartheids fall. Sverige blev då enligt Sydafrikas nya regim en viktig politisk och moralisk ledare i världen.

Den sammanfattande slutsatsen är att Lifvendahl har fel när hon påstår att folkrörelserna saknar rimliga krav eller sakargument för att underbygga sina analyser. Tvärtom bygger de ”medkännande opinionerna” på ett förnuftigt resonemang med sakliga fakta och rimliga krav. Men frågan som kvarstår är varför Lifvendahl hittar på felaktiga påståenden om den ”medkännande opinionen”. Vad är det med dessa folkliga massrörelser som stör ideologiska aktörer som Lifvendahl?

(Illustration: Krig, blyerts av Kristoffer Ejnermark)

Har folkrörelserna avskaffat sig själva och skapat sin egen motsats?

Lifvendahl kastar ut barnet med badvattnet när hon kritiserar de som hjälpte till vid flyktingkrisen 2014 och räddade migranters liv. Hon menar att det var den ”medkännande opinionen” som bäddade för att migrationsfrågan idag inte är ”medkännande” längre, och att det därför fortfarande dör migranter på Medelhavet. Hennes tes om att en ”medkännande opinion” alltid leder till att sakfrågan blir inaktuell målar upp en bild av politiska folkrörelser som om de vore rytmiska sinuskurvor bortom påverkan från yttre faktorer annat än sina egna känslomässiga drivkrafter.

Hon menar att det var den ”medkännande opinionen” som fick Dagens Nyheter att först ta ställning i klimatfrågan för att senare överge sitt engagemang idag. Medkänslan hos opinionen blossar upp och släcktes snabbt, som en naturlig sinuskurva, som om det handlade om en kausalitet i ledband av biologisk determinism. Dagens Nyheters misstag ska vi förstå enligt Lifvendahl ligger i att de medrycktes i den blossande kortsiktiga opinionen.

Ett par studenter i medie- och kommunikationsvetenskap på Uppsala universitet skrev en C-uppsats om just Wolodarskis ställningstagande år 2020 och hur det påverkade tidningens rapportering. Enligt deras undersökning ledde ställningstagandet till ett ökat fokus på tematisk rapportering några månader efter Wolodarskis ställningstagande (Källa 2). Det är ingen publicerad forskarartikel men ändå en systematisk undersökning i ämnet som tyder på att Dagens Nyheters ställningstagande faktiskt ledde till konkreta effekter. Vi vet inte om Lifvendahls påstående om tidningens fallande engagemang stämmer med verkligheten, tvärtom finns det belägg på det motsatta, än mindre att det ska ha orsakats av Wolodarskis ställningstagande år 2020. Vi kan därav komma fram till slutsatsen att Wolodarskis ställningstagande år 2020 inte bekräftar Lifvendahls påstående. Wolodarskis ställningstagande var rimligt och ledde till konkreta åtgärder efteråt. Nu visade jag ovan att Lifvendahl både saknar belägg för sina påståenden och att det finns belägg som visar det motsatta hon påstår.

Detsamma gäller Lifvendahls kritik mot de som protesterar mot Israels folkmord och svält i Gaza. Hon menar att vi ska se det som opinionen vid migrationskrisen 2014 och klimatkrisen. Det är människors medkänsla som är problemet, eller som hon formulerar det ”medkännande opinion”. Den upprörda känslan tar blicken från konkreta åtgärder och gör engagemanget temporärt. Nu har Ulf Kristersson hamnat i samma känslomässiga fälla enligt Livfendahl. Han har enligt Lifvendahl låtit sig ryckas med i den ”medkännande opinionen” utan reflektion på riktiga åtgärder som ger resultat.

Aktörer inom palestinarörelsen har själva kritiserat Ulf Kristersson för att sakna riktiga åtgärder kopplade till sitt uttalande. Kritik har riktats av Ali Esbati på ETC:s ledarsida gentemot Ulf Kristerssons formulering:

”Israel gör det svårt för sina vänner just nu. Vi som står bakom staten Israels rätt att finnas och rätt att försvara sin roll i regionen.”

Esbati håller med om att det är fel att jaga kättare och att det är bättre att välkomna konvertiteter, men att Ulf Kristerssons formulering visar att Kristersson valt att kritisera svälten i Gaza när den blivit synlig ”för sina vänner just nu”. Svälten i Gaza var planerad och beordrad innan den blev synlig, vilket tyder på en viss ytlighet i Kristerssons uttalade kritik mot Israels skapade svält i Gaza. Esbati kritiserar också Kristerssons uttalande att Israel har ”rätt att försvara sin roll i regionen” när den rollen visat sig bryta mot mänskliga rättigheter, brott mot suveräna länders territoriella rätt när Israel attackerat grannländer och dödat civila i bombningar och lönnmord (Källa 20).

Denna kritik mot Kristerssons uttalade kritik från aktör inom palestinarörelsen passar inte in i att det skulle vara den ”medkännande opinionen”, d.v.s. palestinarörelsen, som fått Kristersson att sakna riktiga åtgärder kopplade till sitt ställningstagande. Om det inte är den ”medkännande opinionen” som är orsaken till avsaknaden av riktiga åtgärder, vad orsakar då Ulf Kristerssons avsaknad? Det hade Lifvendahl kunnat resonera och analysera, men hon valde istället lägga skulden på den ”medkännande opinionen”. Den medkännande opinionen skulle förmodligen tvärtom påstå att det är Kristerssons välvilliga relation till Israel som skapat avsaknaden av konkreta åtgärder. Vad är det med folkliga massrörelser som stör ideologiska aktörer som Livfendahl?

(Illustration: Skräck, blyerts av Kristoffer Ejnermark)

Vad är en ”medkännande opinion” och har den jagat kättare?

Det är lätt att hålla med om att en ”medkännande opinion” som exempelvis klimatrörelsen eller palestinarörelsen inte bör jaga kättare om den strävar efter att vara en inkluderande och bred folkrörelse. En folkrörelse som vill bredda sig till stora folklager i samhällsgemenskapen gör klokt i att välkomna de som bytt övertygelse och åsikt i det samhällsproblem den vill lösa. Det är en viktig reflektion för alla folkrörelser som strävar efter förändring, att inte hamna i kontraproduktiva fällor. Lifvendahl är inte ensam om denna insikt, utan det är något som folkrörelserna är väl medvetna om och arbetar för att motverka. Men är folkrörelsernas problem att de vill jaga kättare? Att bemöta en politisk motståndare i en pågående konflikt kan utifrån en ideologisk synpunkt ha olika orsaker.

Lifvendahls användande av ordet ”opinion” kan ge oss en djupare ledtråd och koppla ihop hennes resonemang till en äldre idéhistoria om en kollektiv oupplyst massa. Det har nämligen sedan 1800-talet funnits en borgerlig intellektuell rädsla för människor som en kollektiv oupplyst massa. Den har sitt ursprung i en konservativ reaktion på den Franska revolutionen, vilket historikern Henrik Skrak förtjänstfullt hjälpt oss förstå genom att lägga grunden med en analys om ideologisk historiebruk och förenklade historieberättelser om Franska revolutionen (Källa 7). Den konservativa tänkaren René de Chateaubriand skrev 1797 i kritik mot den folkliga revolutionen att ”människan, som är svag i fråga om medel och begåvning, upprepar sig bara oupphörligt, hon rör sig i en cirkel som hon förgäves försöker ta sig ur” (Källa 8). Gustave Le Bons ”Massans psykologi” från 1895 är ett av de mest kända konservativa exemplen om denna idé. Le Bon varnade om att sekelskiftet inpå 1900-talet var en tid av omvälvning där staternas och furstarnas makt ersatts av massornas makt (Källa 9).

Senare under 1900-talet gav denna anti-moderna civilisationskritik upphov till allt ifrån Julius Evolas elitiska kritik av det liberala och det socialistiska samhället till Elias Canettis elitiska kritik av det nationalistiska och socialistiska samhället. Den röda tråden i den borgerliga kritiken av en folklig massa – konservativ som liberal – följer en beundran av en bildad intellektuell människa och en nedvärdering av den folkliga massan som porträtteras som obildad utan meriterade egenskaper. Hos Evola slutade den analysen i ett behov av en fascistisk hierarki mycket likt den feodala aristokratin innan kristendomen och moderniteten. Medan det i Canettis analys fanns behov av ett offentligt parlamentariskt rättssystem där idéer möts som på en fri marknad (Källa 10). Gemensamt är att den folkliga massan anses vara farlig och styrd av andra faktorer än intellektuellt omdöme. Enligt Canetti har den folkliga massan ”tendensen att skapa fientliga flockar” och skapar därför en destruktiv in- och utanför-grupp (Källa 11). Canettis beskrivning av massan och gruppdynamik är förenklad och felaktig.

Orsak och konsekvens av kategoriseringen av människor i grupper är ett föremål för vetenskaplig forskning inom disciplinen social psykologi. Forskarna Otten och Mummendey har i sin social-psykologiska forskning hittat att grupper inte diskriminerar andra grupper om konsekvenserna är planerade att vara negativa. Otten och Mummendeys studier bekräftar det social-psykologin beskriver om orsakerna till destruktiva och våldsamma relationer mellan grupper, en förekomst av en direkt mellan-gruppslig konflikt som anses farlig: ”Only when in-group preference is joined by threat or conflict do people shift from simply rewarding the in-group to actively punishing the out-group” (Källa 12). Gruppkategorisering i sig själv är alltså inte negativt diskriminerande mot utanför-grupper, gruppdynamik leder inte av sig själv till jagande av kättare eller fiender, och att påstå något annat som Canetti ignorerar också bakomliggande sociala och materiella maktstrukturer som skapar dessa konflikter. Tvärtom det Canetti påstår om massans inneboende tendens har forskare som Condor, Brown, Eller och Abrams visat att olika grupperingar kan dela gemensamma målsättningar och samarbeta utan att det upplöser den sociala gruppidentiteten (Källa 13). Även om en grupp engagerar sig i konflikt med en annan grupp är det inte nödvändigtvis utifrån destruktiva målsättningar utan kan vara ett sätt att arbeta för social förändring (Källa 13). Ett slavuppror som lyckas befria sin grupp av slavar genom en fientlig konflikt mot gruppen slavägare bör varken betraktas som något ondskefullt eller oförnuftigt. Enligt Evola nivelleras det kvalitativa i samhället i kvantifierbara meningslösheter när samhället styrs av en kvantifierbar folklig massa, och det moderna vetenskapliga samhället har skapat en mörk tid, Kali Yaga, där människans sanna styrka blivit förstenade av dess teknologi och maskiner (Källa 14). Hos Evola hade den folkliga massrörelsen slutligen förlorat all mänsklighet. Både Canetti och Evola utgick trots sina ideologiska skillnader från moderna upplysningsideal om en förnuftig människa och en nedvärdering av en oupplyst folklig massa.

Här i Sverige hade vi också två tänkare på ytan motsatta om det moderna samhället, den moderna industrialisten Nils Fredriksson som uppfattade den industriella utvecklingen som en frigörelse medan traditionalisten och civilisationskritiker Per Jönsson Risiö uppfattade den industriella utvecklingen som ett brott mot människans relation till naturen. Även de båda motsatta tänkarna till det moderna industrisamhället enades i moderna upplysningsideal om en förnuftig människa och i en nedvärdering av en oupplyst massa (Källa 15). Mats Lindqvist förklarar denna till synes motsägelse bland upplysningstänkarna som att kapitalismen både kan vara rationell och framstegsvänlig samtidigt som den kan skapa pessimism och nostalgisk kritik. Han tar hjälp av Karl Marx analys av det kapitalistiska samhällssystemet vars analys inkluderar en komplex förståelse av det moderna kapitalistiska systemet med inneboende motsägelser, och en tendens att upplösa traditioner och värderingar som lämnar människor i ett ständigt rotlöst liv (Källa 16).

Nedvärderingen av en folklig massa och dess historiska koppling till Franska revolutionen är en nyckel till att också få en djupare förklaring på strukturell nivå annat än en genealogi av idéer. En risk med att förklara den borgerliga nedvärderingen av en folklig massa med att enbart fokusera på vilka historiska tänkare som uttryckte denna är att fastna i en cirkel av idéer utan förståelse av dess sociala och materiella orsaker. Förutom kapitalismens inneboende process av att skapa pessimism, hierarkisk nostalgi orsakad av en rotlöshet väcktes nedvärderingen av den folkliga massan i en reaktion på revolutionära idéer och dess sociala och materiella hot mot den hierarkiska samhällsordningen. János Perény förklarade det på följande sätt: ”För de konservativa ligger roten till det onda i själva de idéer som revolutionärerna och före dem upplysningsfilosoferna propagerade, därför att dessa idéer enligt de konservativa strider mot människonaturen” (Källa 17). Det var den revolutionära folkliga massan som ursprungligen skapade först en konservativa men sedan 1848 även en liberal reaktion och projicering om en inneboende ondska hos en revolutionär folklig massa. Den erkänner inga samhällsstrukturer som orsaken till våldsamma eller omstörtande konflikter mellan människor, utan roten till konflikterna enligt denna borgerliga reaktion ligger i de revolutionära idéernas och därav folkets upplevda inneboende ondska.

Detta förklarar varför den liberal-konservativa reaktionen mot en ”medkännande opinion” är specifikt riktad till vissa typer av folkliga massor och inte till dem som kan associeras med liberal-konservativa idéer. Bristande insikten till den politiska konflikten leder till att ideologiska aktörer som Lifvendahl misstolkar identifieringen av politiska motståndare som en identifiering av kättare. Det exempel som Lifvendahl tar upp som ett exempel på jagandet efter kättare är förekomsten av flygskam hos delar av befolkningen, hon menar att klimatrörelsen är ansvarig för att skamlägga individer för att minska flygresandet. Men en enkätstudie om orsakerna till flygskam hos befolkningen visar att det är en specifik form av kunskap som ligger bakom flygskam, en kunskap om klimathotets allvar och om hur mycket utsläpp flyget skapar som leder till samvetskval, kunskapen kom ofta från den egna familjen och ofta från barn och barnbarn (Källa 19). Tvärtom vad Lifvendahl vill påstå bygger flygskam på förnuftbaserade slutsatser härstammade från individernas egna famlijer, inte från någon känslostyrd obildad massa.

Lifvendahl räknade heller aldrig upp den nationalistiska och flyktingskeptiska opinionen eller den anti-feministiska mansrörelsen i sin ledartext. Det specifika valet av klimatrörelsen, flyktingrörelsen och palestinarörelsen är att de alla tre kan tolkas bära på idéer som omkullkastar en hierarkisk ordning. Ariadnetråden bland borgerliga motsatta idéer är den att om en massa hotar den rådande maktordningen kommer den beskriva den som obildad, oförnuftig och ond oavsett om den organiserar sig kring sakargument och förnuftiga analyser.

Lifvendahls uppmaning om sakargument och att inte se saker i svart eller vitt är beundransvärd. Men hon ställer den i strid mot känslor, specifikt mot medkänslan. En dualistisk reduktion, och just därför svart eller vit som hon ursprungligen ville undvika. Visst är det problematiskt när känslostyrda ställningstaganden leder till häxjakter på kättare, det har Lifvendahl en viktig poäng i. Men sakargument är inte motsats till känslor så som medkänslan, tvärtom utvecklas de i samband med varandra och kan hjälpa varandra. Känslor väcker mening i frågor och motiverar ställningstaganden i livet. Saklig reflektion låter oss förstå våra känslor och bygga kunskap. Det är inte problematiskt att bli känslomässig över att barn svälter eller att bli skjutna när de försöker få tag på mat, däremot blir det problematiskt om man låter sina känslor bli kontraproduktiva. Lifvendahl har inte förklarat på vilket sätt den ”medkännande opinionen” har varit kontraproduktiv, inte hur den saknar sakargument, inte heller hur ”medkännande opinionen” ansvarar för jagandet efter kättare. Jag har visat ovan hur det föreligger tvärtom. Den kvarliggande orsak bakom Lifvendahls resonemang som hålls fast är den ideologiska konflikt med en folklig massrörelse som hotar hennes ideologiska intressen.

Detta förklarar slutligen varför en del av den svenska borgerligheten väljer att försvara, förneka eller skapa misstro om möjligheten att stoppa Israels pågående krigsbrott, svält och folkmord i Gaza. Den folkliga massrörelsen som strävar efter att stoppa detta uppfattas hota den rådande ordningen där brotten tillåts, förnekas eller beskrivs som oundvikliga. Kristerssons formulering om ”Israels rätt att försvara sin roll i regionen” hjälper till att belysa detta ännu klarare. Till och med när det uppstår en borgerlighet som kritiserar Israels skapade svält i Gaza måste den samtidigt försvara den rådande ordningen – Israels regionala makthierarki – som ställer sig över folkrätt, mänskliga rättigheter och grannländernas suveräna territorier. USA och de europeiska västländerna har haft en nära relation till staten Israel från dess bildande år 1948, och sedan år 2006 har Israel ett detaljerat samarbete med NATO. Sveriges försvarsmakt har på senaste tiden under pågående svält och krigsbrott gjort miljardaffärer med den israeliska militärindustrin. Det finns militära och ekonomiska intressen i västvärlden i att Israels dominerande makthierarki bibehålls i Mellanöstern. Kristersson erkände att detta blir svårt att stödja när Israels brott blir synliga, medan andra väljer att förneka eller skapa en känsla av maktlöshet inför brottens faktum.

Källhänvisning:

1. SvD, Nu tappar Sverige fattningen igen, 2025-08-04, https://www.svd.se/a/wgqWJL/nu-tappar-sverige-fattningen-igen.
2. Persson och Villa, Klimatkrisen och Dagens Nyheter, Uppsala universitet 2021, s. 33.
3. SVT, Israeliska organisationer om kriget i Gaza: folkmord, 2025-07-29, https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israeliska-organisationer-om-kriget-i-gaza-folkmord.  
4. Amnesty, FN-rapport: Rimliga skäl att anta att Israel begår folkmord i Gaza, 2024-03-27, https://www.amnesty.se/aktuellt/fn-rapport-folkmord-israel-palestina/.
5. Amnesty, ICC:s ansökningar om arresteringsorder mot Netanyahu och Sinwar är ett avgörande steg mot rättvisa, 2024-05-22, https://www.amnesty.se/aktuellt/icc-arresteringsorder-netanyahu-israel-sinwar-hamas/.
6. GP, Så reagerar världen på Israels beslut om att ta över Gaza, 2025-08-08, https://www.gp.se/nyheter/varlden/sa-reagerar-varlden-pa-israels-beslut-om-att-ta-over-gaza.ffd69d9e-5fe9-4a48-a509-fa81f7d2e19e.
7. Skrak, Henrik, Berättelsen, en vansklig väg till historiemedvetande, en studie av Andrzej Wajdas film Danton, Historia på väg mot framtiden, Lunds universitet och Malmö högskola.
8. François René de Chateaubriand, ”Essai historique, politique et moral sur les révolutions anciennes et modernes … (1797)”, i densamme, Oeuvre complètes de Chateaubriand. I, Essay historique sur les révolutions; et Melanges historique, Paris 1859. Citatet återgivet i János Perényi 1989, s. 76, och i Henrik Skraks ”Berättelsen, en vansklig väg till historiemedvetande” (se källa 7).
9. Le Bon, Massans psykologi, 1912, s. 2 -3.
10. Canetti, Elias, Massa och makt, s. 308.
11. Canetti, Elias, Massa och makt, s. 311.
12. Smith, Eliot R, Mackie, Diane, Social Psychology, chapter 6 social identity, s. 205.
13. Smith, Eliot R, Mackie, Diane, Social Psychology, chapter 6 social identity, s. 222.
14. Evola, Julius, The Yoga of Power, s. 15.
15. Lindqvist, Kapitalism och tradition, s. 43.
16. Lindqvist, Kapitalism och tradition, s. 41.
17. Perényi, János, 1989, s. 75.
18. SVT, Israel stoppar nödhjälpsleveranser till Gaza trots akut hungersnöd, 2025-04-24, https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-stoppar-nodhjalpsleveranser-till-gaza-trots-akut-hungersnod.
19. Södertörns Högskola och KTH, Bortom flygskam: Varför slutar människor att flyga, 2020-01-07, https://play.sh.se/media/Bortom+flygskamA+Varf%C3%B6r+slutar+m%C3%A4nniskor+att+flyga/0_27etfwk8.
20. Esbati, Ali, ETC ledare, 2025-08-07, I Kristerssons vänskap med Israel skymtar en vision om Sverige https://www.etc.se/ledarkolumn/kristerssons-vaenskap-med-israel-skraemmer.