Den mest yttrande liknelsen mellan stalinism och nazism är nog troligen att de både systemen och ideologierna utgår från ett parti som styr landet och dess statsapparatur.

Skillnad finns dock i och med att kommunistpartiet i Sovjetunionen som senare användes av stalinismen inte började som en medveten plan att styra landet själv. Som Ronald Grigory Suny påpekar så befann sig Bolsjevikerna i en koalition med vänstersocialisterna revolutionärerna månaderna före inbördeskriget men att vänstersocialisterna sedan frivilligt lämnade Sovnarkom för att lämna bolsjevikerna ensamma. I och med att de oppositionella partierna anklagades för att resa vapen mot revolutionen så förbjöds dom, för att senare ha planerats att återupprättas men aldrig kom att göra det. Detta ledde till att en ny stat bildades där bolsjevikerna tog kontrollen och var beredd att försvara sig.

När så Stalin tog makten efter Lenins död och talade för centralkommittén så struntade han i att konsultera med dem andra och bröt då en tidigare häftig och polemisk tradition. Efter att ha fått namn som Bukharin, Rykov och Tomskii ur vägen hade Stalin fått absolut makt över den ”oligarki” som Suny kallar det. Stalins mål var att koncentrera makten till de högsta instanserna men det fick enligt Suny oftast ett resultat som visade sig vara tvärtom, detta som ett resultat av den minskade auktoritet som bolsjevikerna fick i och med att man bröt med NEP. Suny påpekar även att medan Stalin använde sin skapade Lenin-kult i sin retorik så vände, förändrade och undertryckte han mycket av Lenins arv [Stalinism and Nazism – Dictarorships in Comparison, s.37.] Suny visar också exempel på stalinismens paradoxala system i och med att den både var radikal genom att den försökte få bort det efterblivna systemet och genom att den samtidigt hade element av konservativa strävanden. Den ville återbygga hierarkier och gamla värderingar som nationalism genom patriotism och en strävan efter patriarkala värderingar. Detta visar även på en unik karaktär hos stalinismen i jämförelse till tidigare tradition inom bolsjevikerna.

Hitlers parti hade i åtankarna redan från början att uträtta en hård kamp mot alla former av demokratiska förordningar. Andra skillnader mellan det stalinistiska använda partiet och det nazistiska partiet var den av grunden förhållandet och icke-förhållandet till ledargestalt; som Ian Kershaw beskriver så var den nazistiska rörelsen en klassisk rörelse av karismatisk ledarskap vilket det Sovjetiska kommunistpartiet inte var. Detta var således ett problem för Stalin som var tvungen att ändra på strukturer genom att spela ut en möjlig opposition till hans makt, därför har historiker som Ronald Grigory Suny påpekat att Stalin var tvungen att förvrida det som Lenin och det tidigare Bolsjevikiska partiet stod för. Internationalism förvandlades till nationalism, och en upprättelse av patriarkala familjeförhållande ges som några exempel. Stalin skapade också en myt om sig själv som kultfigur. För att kunna göra det så var han tvungen att göra Lenin till en kultfigur och försöka manipulera bilden av sig själv som en naturlig fortsatt ledargestalt efter kultfiguren Lenin.

En annan faktor som har en unik karaktär mellan de båda systemen är att stalinismen inte hade en så stor användning av en expansionism som nazismen, då stalinismen påpekade att fienden huvudsakligen fanns inom systemet. Den expansionism och användandet av det s.k. Blitzkrieg blev enligt Omer Bartov också en av faktorerna som gjorde nazismen inte reproducerbar i och med att det ledde till ett omfattande världskrig som Tyskland omöjligen kunde vinna, de omfattande militära vinningarna i väst anser han förblindade nazisterna då inte liknande förutsättningar existerade i öst.

Andra jämförelser kan också diskuteras vad gäller Stalins och Hitlers personligheter och alltså förhållande till sina system. Ronald Grigor Suny påpekar att de stora utrensningarna var för Stalin ett sätt att upprätta en personlig diktatur, att alltså Stalin använde sig utav inrikes terror mot partiets byråkrati för att upprätta sin personliga diktatur. Detta använde sig inte Hitler utav då förutom en mindre jämförelse med de långa knivarnas natt. Men som Ian Kershaw påpekar så gick Hitler med om denna utrensning motvilligt.

Moshe Lewin ger en förklaring till den stalinistiska utrensningen som ett försök att ändra byråkratins ställning och makt men påpekar det synnerligen självklara faktumet att fysisk eliminering av byråkrater inte ändrar det byråkratiska systemet, för det krävs systemändring – alltså en form av politisk reform. Alltså hade inte utrensningarna något samband med seriös analys eller relation till verkligheten. Detta menar Lewin är en anledning till Stalins institutionell paranoida inställning i och med hans anti-byråkratiska begär som synnerligen logiskt inte hade några som helst konsekvenser på grund av hans irrationella och oseriösa metoder, vilket bara skulle öka Stalins paranoia. Här finner vi något som jag finner ganska intressant och som jag finner unikt för de två systemen, det vill säga Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet, och det är att liknelsen mellan Sovjetunionens klasskamp och Nazitysklands ”raskrig” faktiskt är ogiltigt. Det ena är ett formellt system med reella konsekvenser medens det andra är ett konstruerat irrationellt fenomen som krävs fysisk eliminering vilket för det ena inte ens är ett alternativ. Att fysiskt döda kapitalister har ingen som helst påverkan på ett kapitalistiskt system, medens fysiskt dödande av en, ”främmande” eller ”lägre stående”, ”ras” har påverkan i ett ”raskrig”. Liknelsen blir då oftast till endast olika anledningar, hur rationellt eller irrationellt det ändå används, till medvetet fysisk eliminering av människor. En sådan liknelse innefattar då alla försök, inklusive stalinismens, nazismens och andra regimers eller bödlars, eftersom en medvetet fysisk eliminering logiskt nog också har i regimens eller bödlarnas perspektiv en anledning även om det är för en personlig irrationell tillfredställelse. Liknelsen blir då meningslös eftersom det krävs att den innefattar alla försök, och då har vi inte lärt oss någonting varför utan bara att man hade en anledning vilket vi redan logiskt visste.

En förklaring som jag inte riktigt håller med Lewin om är hans polemik till Trotskijs tes om att Stalin var skaparen av byråkratin. Lewin menar att Stalin snarare var skyldig genom negation till det omfattande byråkratiska system. Detta visar på ett förenklat sätt där stalinismen blir personifierat i Stalin. Stalin var snarare en del av stalinismen där dennes negation var en del av stalinismens konsekvenser vilket vidare inte har så mycket med Stalins intention. Således har intentionen föga att göra med saken då Stalin ändå var en del av skapandet av byråkratin.

För att ta några liknelser har Hans Mommsen påpekat att de både, Stalins och Hitlers, diktaturer tenderade att ignorera sanningar som inte var välkomnade, och skylde fel och ofullkomlighet på andra. Stalin proklamerade dock den sovjetiska konstitutionen 1936 vilket Hitler aldrig skulle göra. Hitler undvek ändringar i konstitutionen som kunde förminska hans kontroll över staten. En annan sak som Mommsen påpekar var att i motsatts till det bolsjevikiska partiet så hindrade Hitler försök till integration inom partiet där Hitler försökte eliminera alla överlevande demokratiska element. Några politiska diskussioner eller val inom partiet fanns inte utan kontrollen kom ovanifrån genom en auktoritetsställning. Mommsen ger exempel på att redan på Weimar tiden så fokuserades de politiska mötena på propaganda inom massmöten istället för någon polemisk tradition mellan olika åsikter.

Moshe Lewin påpekar att båda diktatorerna kunde skylla katastrofer på andra och att detta var deras teknik för styrning av makt och att hålla en oskyldig bild av sig själv inför massorna, båda konstruerade myten kring sig själva men det nazistiska partiet styrdes i kontrast till det sovjetiska inte med omfattande terror, även om den styrdes av en strikt auktoritet. Mommsen beskriver också en liknande jämförelse där både Hitler och Stalin saknade en sund relation till verkligheten och hade ett djupt irrationellt förhållande till professionella inom militären och regering som de sällan litade på. Ian Kershaw beskriver de många liknelserna som övergripande ytliga medens det på djupet ligger en snarare olik, eller unik, karaktär till de båda systemen. Hans beskrivningar ger naturligtvis Kershaw en bild som kritiker av den totalitära teorin som han menar ger en insinuation till att det är mer liknelse mellan systemen än skillnader. En av dessa skillnader mellan Hitlers och Stalins karaktärer var förhållandet till partiets och statens byråkratiska system och hur man använde det, där Hitler till skillnad från Stalin inte ville vara en del av maskineriet. Framställningen tycker jag visar Kershaw rätt i denna kritik, då en tanke om att det skulle finnas fler liknelser haltar även på dess förklarande metod och det faktum att det rådde fundamentala skillnader.

Vad man kan säga är att en jämförande metod kan vara en viktig påminnelse om systemens unika karaktär och att system frånskilt från relation till verklighet och demokratiska förordningar och strävanden får digra konsekvenser, vilket i bägge systemen var en utförlig metod. Detta är viktiga slutsatser från två unika system som tyvärr kan komma undanskymda om ideologiska skygglappar sätter en allt för stor tyngd vid liknelser eller skillnader istället för jämförelser, där individer kvävt sig i hyllande av ett enda alternativ eller rena förnekelser av förbrytelser i sitt kroniska försvar av sin idealstat.
I sammanhanget är det intressant att citera Sven-Eric Liedman som i en intervju svarar på frågan vad han tycker om kopplingen mellan nazism och kommunism:

– Jag tycker den helt absurd och jag blir väldigt upprörd över det lättköpta jämförandet. kommunismens verkningar i Sovjet och Kina är förfärliga, me det är bara i det avseendet man kan säga att där finns något som påminner om nazism. Kommunisterna har alltid verkat i föreställningen att någon gång nå det klasslösa samhället. Nazisterna ser vissa som undermåliga raser. Det gör inte kommunisterna, även om det bland dem också finns undantag. Fastän avståndet till nazisterna är stort får detta inte sägas, för nu är det populärt att jämställa nazism och kommunism. Återigen detta förenklande för att världen ska bli enklare att förstå.

Det tåls att påpeka att Liedman felaktigt använder begreppet jämförande. Vad han syftar på är istället begreppet liknelse. Det är och kommer alltid att vara omöjligt att likställa nazism med kommunism.