”Holocaust denial is the work of bigots, we must reject their false claims whenever, wherever and by whomever they are made”

Citatet är sagt av den dåvarande (år 2006) FNs Generalsekreterare Kofi Annan. Det uttrycker behovet av att stävja irrationella påståenden om befintlig historisk forskning, och undvika att missförstånd leder till upprepning av mänskliga katastrofer. Missförstånd och bristande kunnighet har en inte så överraskande tendens att leda till falska påståenden. Vad gäller just den nazistiska Förintelsen är detta allt för klart utkristalliserat hos allehanda nynazister, eller till välmenande lekmän som fastnat i sekteriskt konspirationstänk. De senare utgör ett större problem, enligt min förståelse, ty de är svårare att tyda varför de ifrågasätter just den vetenskapliga forskningen kring Förintelsen och dess omfattning. Det kan vara allt från personliga skäl till en förvriden och diffus kritik av sionismen. För oss kritiker av sionismen är det därför ännu viktigare att vi bemöter och tar avstånd från förnekelse av Förintelsen, varse sig det handlar om ett försvar av Nazityskland, förnekande av gaskammare eller förnekande av omfattningen av Förintelsen.

Synen på vetenskaplig forskning hos Förintelseförnekarna tangerar en postmodernistisk vulgärkritik av vetenskapens förmåga att säga något om verkliga händelser i historien. Ett relativistiskt svar på en objektivistisk övertro på vetenskap. Men något som Richard J. Evans , professor i modern historia vid University of Cambridge, påpekat så är historieforskningens validitet i källkritiken, och där ligger forskningens hela vetenskap och därmed förmåga att koppla till verkliga händelser. Evans förnekar dock inte att postmodernismens kritik av studier i historia har lett till positiva förändringar i historievetenskapen, bland annat ett erkännande att subjektivitet är en oundviklig del av historiestudiet, vilket alltså poängterar rollen av källkritik och förekomsten av källhänvisning.

Det var förövrigt Evans som genom källkritisk analys av David Irvings arbeten fann att Irving använt falska dokument, bland annat ett dokument som Irving använde för att öka antalet döda under Dresdenbombningarna. Irving använde den falska siffran 250 000 döda för att sedan jämföra det med sin underdrivna siffra på offren för Förintelsen (Irvings siffra ligger på mindre än en miljon döda, varav de flesta skulle ha dött av sjukdom enligt Irving). Det visade sig även att Irving hade använt sig av en undermålig intervjumetod, som kontinuerligt ignorerade och uteslöt källor som inte stämde med sina egna uppfattningar.

Den röda linjen är förnekelse, eller som Jacques Derrida formulerar det med termen negationism, dvs; en icke-valid form av historierevisionism där man inte omtolkar erkända historiska fakta, utan helt sonika förminskar dem eller förnekar dem. Detta är något vi kan finna hos de självutnämnda svenska ”sionism”-kritikerna Muhammed Omar, Lasse Wilhelmson och Leif Erlingsson. I energisk diskussion på FiB-forum envisas Erlingsson att han och andra inte alls förnekar utan istället utför kritik i led av skeptiskt tänkande. Det är något som Förintelseförnekare vanligtvis brukar syssla med för att försvara sig själva, nämligen genom semantiska kullerbyttor försöka undvika termen förnekelse. Dock, som Derrida påpekat, så skiljer sig Erlingssons ”kritik” mot den valida historierevisioneismen i det att revisionisterna omtolkar erkända historiska fakta, medan Erlingsson förnekar dem alternativt förminskar dem. Den semantiska invändningen fallerar därmed eftersom det ändå handlar om att förneka erkända historiska fakta.

Och erkända historiska fakta finns det gott om vad gäller Förintelsens omfattning och utförande i form av utrotning genom speciella gaskammare och krematorier. Trots att SS-vaktmanskap effektivt lyckades utplåna bevismaterial (bland annat sprängdes gaskammare och krematorier i Auschwitz-Birkenau). Så återstår ändock cirka 15 löpmeter (SIC!) dokument om Waffen-SS:s och polisens planeringsledning. Där finns bland annat ritningar i byggandet av krematorier och gaskammare. För en detaljerad beskrivning av planritning över gaskammare se ex. Markus Tiedemanns ”Förintelsen och förnekarna” eller Shermer & Grobmans ”Denying history”.

Det existerar ex dokument där firman Topf und Söhne utarbetat utveckling och installation av gaskammare. Auschwitz beställde ex gastäta dörrar till krematorierna 4 och 5. Dessutom gav man firman Degesch i uppdrag att ta bort varningslukten i blåsyran (Zyklon B). Rättsmedicinska institutet i Kraków har tagit hårprover från från kvinnor som blev klippta efter att de gasats ihjäl och funnit rester av Zyklon B.

Nästan all gas togs dessutom upp av människorna själva vilket ledde till att man helt enkelt inte behövde vädra i 24 timmar innan man gick in i rummet för att hämta kropparna. Byggnadsplaner visar även på ett effektivt ventileringssystem för att förhindra att gasen skulle samlas i taket. Man behövde endast vänta en halvtimme och hela processen tog 45 minuter. Allt enligt dokumentsamlingarna.

Den samlade vetenskapliga forskningen i och omkring Förintelsen förnekas i termer som den ”sionistiska versionen”, och/eller den ”offentliga versionen” av Förintelsen. Varpå Förintelseförnekarna påstår att gaskammrarna inte existerade, och/eller att omfattningen av Förintelsen (den som forskningen uppskattar mellan 5,1 till cirka 6 miljoner döda judar) är falsk (se ex. Irving och Wilhelmson). Wilhelmson förnekar siffran 6 miljoner döda (som är FN:s officiella siffra för Förintelsen) som ett sionistiskt påhitt grundat på breda tolkningar av tidigare förekomna hänvisningar av siffran 6 miljoner döda judar före Förintelsen. Wilhelmson och Omar tror sig därav ha lett i bevis att den forskningssammanställning som tyder på cirka 6 miljoner döda judar i Förintelsen är en genealogisk produkt av tidigare judiska förhållningar till siffran:

Omar: ”Jag vet inte hur många judar som gick under i Tredje riket, men ett vet jag säkert, det var inte 6 miljoner. Ty 6 är nämligen en symbolisk siffra inom judendomen”

Detta alltså utan att ens analysera eller hänvisa till de historiska källorna som forskningen använt sig av för att dag för dag tillslut komma fram till uppskattad omfattning. Omar hänvisar istället till en artikel från ”Historical Review Press”, vars skapare Anthony Hancock och Robin Beauclair har rötter i det högerextrema ”Racial Preservation Society”. Erlingsson, å sin sida, argumenterade både på Omars blogg och på FiB-Forum för den kända lögnen om att Röda Korset skulle ha ursprungligen kommit med en mycket låg siffra jämfört med forskningens sammanlagda uppskattningar. När jag konfronterade honom på FiB-Forum om detta viftade han sonika helt bort detta som en konspiration att tysta Röda Korset:

”Röda Korset ja. En vän till mig har kollat muntligt med Röda Kors källor. Boken har verkligen funnits, med dessa siffror. Men för att kunna verka i vår [sionistiserade] verklighet, så har Röda Korset förstås tvingats till avbön, och alla ex. av boken har rensats från iallafall dess svenska hyllor. Det verkar som om man tvingats säga att det var lögn. Men att man i så fall sagt så ska jämföras med erkännande under tortyr/tvång… Det är inte lika viktigt som vad bevisen säger, och det är inte alls lika viktigt som vad de ursprungliga uppgifterna sa.” (E-Mail skickat till mig den 5:e juni)

Märk väl att Erlingsson även argumenterar för den kända taktiken att nazisternas vittnesmål under Nürnbergrättegångarna inte var giltiga för att de skulle ha tvingats erkänna ”under tortyr/tvång”. Denna klassiska myt finner vi exempelvis från IHR (Institute for Historical Review) som har gjort det till konst att stapla lögner om bevisen för Förintelsen. Nazisterna själva, och de tusentals vittnena skall helt enkelt ha ljugit alternativt tvingats till att ljuga av en oerhört omfattande judisk konspiration.

Vad gäller just Röda Korsets påstådda siffror härrör dessa från häftet ”Did Six Million Really Die?” som är skriven av Richard Verrall (under pseudonymet Richard Harwood) medlem i det rasistiska högerextrema partiet National Front. Verralls häfte bygger på en systematisk misstolkning av den rapport på tre volymer, som ICRC (the International Committee of the Red Cross) utgav år 1948. Där påstår Verrall att ICRC-rapporten misslyckas att nämna att det pågick någon medveten utrotning av judar eller förekomst av gaskammare förtäckt som duschar. Problemet är att Verrall ljuger, ty ICRC-rapporten nämner uttryckligen och upprepande om nazisternas försök att utrota judarna där rapporten förklarar hur judarna under nazisternas styre förvandlats till

”outcasts condemned by rigid racial legislation to suffer tyranny, persecution and systematic extermination”

och

”They were penned into concentration camps and ghettos, recruited for forced labour, subjected to grave brutalities and sent to death camps without anyone being allowed to intervene in those matters”

och

”During the period in September Ig40, when the ”Iron Guard” [Romania] supported by the Gestapo and the German SS had seized power, the Jews had been subjected to persecution and deportation to death camps”

och

”In Germany and her satellite countries, the lot of the civilians belonging to this group was by far the worst. Subjected as they were to a discriminatory regime, which aimed more or less openly at their extermination, they were unable to procure the necessities of life.”

[min fetstil], och när Verrall påstår att det inte existerar några vittnen från ICRC om duschar som egentligen var gaskammare hänvisar han till hur ICRC rapporterar inspektioner av egentliga duschar; men dessa duschar var inte duschar som förekom i nazistiska koncentrationsläger eller dödsläger, utan var istället rapporter från läger i Egypten som hölls av de allierade (Källa: Lipstadts ”Denying the Holocaust” s.115). Verralls siffra på 300 000 döda hänvisas i häftet till en schweizisk tidning under namnet ”Die Tat”, som enligt Verrall skall representera alla döda av nazister under andra världskriget, och som ska enligt Verrall bygga på ICRC-statistik. ”Die Tat” nämnde dock inte att det handlade om alla döda av nazisterna, utan siffran handlade om döda tyskar och tyska judar; och inga referenser till ICRC förekom (Källa: Lipstadt, s.116f). Siffran 300 000 bygger dock på felläsning av brev från ”The International Tracing Service” till ICRC där den sammanlagda siffran på cirka 271 000 döda endast är registrerade döda, och inte den totala siffran på döda judar.

Det är alltså som det brukar vad gäller Förintelseförnekelse. En kontinuerlig okunskap i vetenskaplig metodik varvat med felläsning och semantiska kullerbyttor. Strö på detta med lite ”akademisk” språkbruk och du kan tydligen föra människor bakom ljuset, ty texter som låter akademiskt har en tendens att tas på mer allvar än rent utsagt nazistiska agitatpamfletter.

Då kan man fråga: varför bry sig? Här har jag endast tagit upp en liten del av de kvasi-intellektuella, och det skall väl också påpekas att Förintelseförnekelse fortfarande är relativt obskyr med liten spridning och popularitet. Men det kan snabbt ändras med en förändrad miljö. Europas högerextrema neo-fascistiska partier får allt mer stöd, i Italien sitter de med i den politiska makten. Med sådana krafter som försöker vinna makt förstår man att radikalkonservatismen måste äreräddas. Här fungerar Muhammed Omar som en svensk radikalkonservativ som åberopar intellektualitet och kritisk analys, och därmed lockelsen till sanning. Det spelar i detta sammanhang föga roll ifall det är en falsk intellektualitet och en enögd analys, ty poängen är att det till ytan är ”akademiskt”, att man till ytan söker sanningen. Med denna metod kan välmenande äldre personer lockas genom sin identitet som skeptiker eller sökare, och unga personer genom saknad av erfarenhet och insikt i hur vetenskap praktiseras. Samma problem finner vi hos de högerkristnas kreaktionistiska agitation förtäckt som ”vetenskap”.