Det var några månader sedan jag läste denna bok, som minst sagt betraktas som en av den moderna litteraturens klassiker. Ty den skall ge ”stora tolkningar av den moderna människans främlingskap”, enligt texten på bokens baksida som är till för att reklamera den för läsaren.Va bra! tänkte jag, här skall det läsas om människans tilltagande främlingskap med sin omgivning och sig själv, och detta av en av fäderna till den existentialistiska filosofin, så det kunde ju inte gå fel.

Mitt första intryck av boken var att metoden som Sartre erbjöd var ganska friskt. Boken är nämligen skriven som en dagbok, men utvecklat till ett mer realistiskt dagbokförfarande än det som kunde läsas under 1700- & 1800-talets Dagboks- & Brevromaner, men erbjuder inget mer innovativt än en stilistisk brytning. Själva handlingen tycker jag mig dra likheter till Hermann Hess´ Stäppvargen, där en ensam man söker efter förlösningen. I Sartres fall handlar det om Antoine Roquentin som tappat kopplingar till verkligheten, och som sedan, som i Hess´fall, kommer tillfreds med just verkligheten. Antoines problem är dock inte personligheten utan istället tvivel om verkligheten i sig själv och dess sammanhang.

Jag tolkar Antoines problem som ett fall av vulgär individuell atomism. Vissa passager beskrivs hur Antoines slås av vissa tings ”äcklighet” i ett extrem tillfälle av fokus. Exempelvis vid ett tillfälle han befinner sig under ett träd och blir så fysiskt äcklad av enbart en rot, som han inte kunde förstå sammanhanget till trädet. Ett vulgärt tvivel av alltings totalitet, så skulle jag kort kunna beskriva Anoines problem – och därav bokens andemening.

Boken var faktiskt en besvikelse, rörig och stundtals ointressant. Men just Antoines problem med totaliteten är en intressant vinkel och tolkning av den allt mer lidande kapitalistiska människan. Hennes alienation/främlingskap framspunget ur ett system som yrkar på att atomisera verkligheten i självständiga individer och ting fråntagna sitt sammanhang. På det sättet fungerar boken som en utmärkt förklaring av den marxistiska/dialektiska förklaringen av begrepp som främlingskap, atomism och totalitet.

Men varför Antoines skulle känna äckel inför sitt problem kan jag faktiskt inte relatera till. Istället hade det ju varit troligare med att han kände rädsla. Det är vad jag skulle göra, tror jag.