Det fjärde kapitlet utvecklar resonemanget från det förra kapitlet om arbetets utveckling i det kapitalistiska samhället. Vi lever idag inte längre i en formell underordning där kapitalistklassen härskar genom löneslaveriet, utan idag kan vi allt mer se hur kapitalismen underordnar människan i alla aspekter av livet – det som Marx kallar reell underordning. Över huvudtaget fungerar DSU:s förklaringar hitintills som en bekräftelse av den historiematerialistiska metoden (den dialektiska materialismen) som Karl Marx utvecklade. Den metod som säger att samtida samhällsanalyser alltid måste ta hänsyn till den omedelbart konkreta sociala verkligheten, vilken ständigt är i rörelse/förändring. Det samhälle vi ser idag är inte det samma som fanns under Marx dagar, vilket kräver av oss analysera förändringen, som visar sig bestå av en koncentrering av kapitalismens destruktiva karaktär.

Vad DSU hitintills presenterat för läsaren är en kritisk analys av hur verkligheten är här och nu. Marknadsföringens upplösande av Jaget, arbetets utveckling till en mer upplösande funktion av flexibilitet och människans underordning. Här vill jag göra en kort jämförelse till vad Michael Hardt och Antonio Negri skriver i sin filosofiska bok ”Multituden”. Hardt/Negri menar att vi lever i en postfordisk värld där vi har övergått:

”från en ekonomi präglad av fabriksarbetets stabila anställningsformer till en ekonomi där arbetsvillkoren är flexibla, rörliga och osäkra: flexibla, eftersom arbetaren måste anpassa sig till en mängd olika uppgifter; rörliga, eftersom de ofta måste byta jobb; och osäkra, eftersom inga avtal längre garanterar stabila, långvariga anställningar.” (s.141)

Detta har lett till, enligt Hardt/Negri att vi idag inte längre kan exkludera de fattiga och de fattiga arbetslösa ur de progressiva klasserna, de klasser i samhället som är farliga mot den rådande världsordningen. Här kritiserar de begrepp som ”arbetarklass” som tenderar att bara inkludera ett industriproletariat med anställning. Idag fungerar nämligen även de fattiga och de fattiga arbetslösa som en produktiv kraft i samhället (de har alltid gjort det, men i högre utsträckning idag), just p.g.a. en utveckling där arbeten existerar i en gemenskap där immateriella arbeten allt mer får en privilegierad funktion.

Här finner jag en liknelse till vad DSU skriver om i sitt fjärde kapitel om något de kallar för Metropolen, ett större område som upplöst både stad och landsbygd genom att eliminera motsättningarna dessemellan. Metropolen utmärker sig idag mest, enligt DSU, genom att den försöker försvara sig själv genom att skaffa sig total kontroll av informationsflöden, som fungerar som livsflöden för metropolen. Likaså menar Hartd/Negri att vi idag lever i ett globalt socioekonomiskt system som:

”präglas av samarbete och innefattar skapandet av sociala relationer och kommunikationsnätverk, vilket innebär att all verksamhet i samhället, inklusive de fattigas aktivitet, blir produktivt på ett mer direkt sätt än tidigare”(s.162, Multituden)

DSU ser dock hur Metropolens struktur av flöden också gör den ”en av de mest sårbara mänskliga sammanslutningar som någonsin existerat”(s.43). Vilket bara ökar den progressiva rollen för de fattiga och fattiga arbetslösa, de som inte riskerar förlora något eftersom de inte har något, och som dessutom innehar en nyckelposition i den nuvarande ordningen.