Efter att ha läst den första cirkeln slår det mig hur fräscht det är skrivet. Texten flödar för att kommunicera en problemformulering för alla sorters läsare. Därför kan man med rätta beskriva DSU som ett manifest för massan. Det existerar inga litterära hänvisningar, inga fotnötter och inget upprepande teoretiskt verbiage. Istället får vi som läsare en bild av vårt samtida lidande stundtals i poetiska beskrivningar. DSU är alltså något som den alternativa vänstern inte har lyckats med sedan guldåldern på 60-70-talen, att helt enkelt popularisera den politiska kritiken.
DSU börjar med att beskriva vårt marknadsekonomiska system och dess påverkan på människan genom att hänvisa till hur den använder reklam för att expandera nya konsumtionsmarknader att profitera på. Från att i de senaste decennierna profiterat på identitetsskapande för individen, till dagens vulgära identitetskapande genom att uppmana med slogans som ”I AM WHAT I AM”. DSU menar att denna reklamslogan är: ”marknadsföringens senaste gåva till världen, det slutgiltiga steget i reklamens utveckling, långt bortom alla uppmaningar att vara annorlunda, att vara sig själv och dricka Pepsi[s.19]”. Den förklaring DSU ger på denna utveckling inom marknadsföringen är en ”individualisering av alla tilstånd – livet, arbetet och lidandet[s.19]”. Reklamen ”I AM WHAT I AM” uppmanar individen att vara sig själv (Jag = Jag), vilket koncentrerar en redan nedbrytande trend: ”Ju mer jag vill vara mig själv desto mer tomhet känner jag mg. Ju mer jag uttrycker mig, desto mer töms jag. Ju mer jag jagar mig själv desto tröttare blir jag”. Denna teori kan liknas med Benthams teori om självikonisering, som menar att ett objekt är sig själv den bästa ikonen – att den liknar sig bäst själv.
Dessa samtida beskrivningar i DSU visar att det Karl Marx och Friedrich Engels skriver i ”Kommunistiska manifestet” är mer aktuellt idag än någonsin tidigare. I detta manifest beskriver Marx & Engels det borgerliga samhället som följande:
”Bourgeoisin kan icke existera, utan sitt alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, d.v.s. produktionsförhållandena, således samtliga samhällsförhållanden. Ett oförändrat bibehållande av det gamla produktionssättet var däremot den första existensbetingelsen för alla tidigare industriella klasser. Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra. Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.[min fetstil, ”Kommunistiska manifestet”, Bokförlaget Nixon, 2004, s. 33-34]”
Men Marx & Engels ser inte denna progressiva sekularisering med naiva idealistiska ögon, utan med dialektiska ögon, varpå kapitalismens upplösning av gamla spöken ersätts av nya monstruösa spöken:
”Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband, som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, det känslolösa ”kontant betalning”. […] Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höjda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen. [min fetstil, ”Kommunistiska manifestet”, Bokförlaget Nixon, 2004, s. 32-33]”
Zizek är noga med att påpeka att kapitalismens självupphöjande cirkulation av kapitalet nått sin kulmen i och med vår epok av härskande finansiella spekulanter, och att deras abstrakta missförstånd av den sociala verkligheten – deras solipsistiska övertygelse – har en direkt påverkan på människan. DSU:s problemformulering av en allt mer koncetrerad marknadsföring genom ”ett permanent stadium av nedbrytande”[s.20] kan alltså förklaras med en marxistisk analys av det kapitalistiska samhället till att det måste ständigt revolutionera produktionsinstrumenten för att hitta nya marknader – i detta fallet konsumtionsmarknader. Parollen ”Jag = Jag” är alltså en orsak av kapitalismens behov av nya marknader.
Eftersom människans sociala verklighet inte är solipsistisk utan mer kan förstås av Heideggers klassiska jämförelse av döda objekt, djur och människan:
”- Stone is worldless
– Animal is poor in world
– Man is worldforming”
Poängen är att människan är en del av världen och interagerar med världen – därav också får sin identitet genom sin relation med världen. DSU pratar om att vi som människor är ”varelser bland varelser[s.22]” Inte nog med att finansmarknadens spekulanter sätter den globala ekonomi i allt mer frekventa kriser, med reella negativa konsekvenser för människor, utan den upplöser människornas identitetskänsla. Om man får lov att förenkla så kan man tolka det som att kapitalismen mördar människan genom att den upplöser hennes identitetskänsla.
De konkreta konsekvenserna för människorna får sin spets i det DSU låter förklara som ett ökat behov att stämpla människor som inte klarar av att ständigt anpassa sig till en upplösande tillvaro som psykiskt sjuka, som handikappade människor. Och det jag tycker gör DSU så uppfriskande är dess uppmaning att se deprimation som en övergång istället som ett tillstånd, och på det sättet ifrågasätter de medicinska stämplingarna på konsekvenser av samhällsproblem: ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk”.
Efter att ha läst det första kapitlet är jag upprymd över den problemformulering som beskrivs, det bådar gott även om det saknas en djupare historiskt förståelse som existerar i ”Kommunistiska manifestet”. Den saknaden kanske uppfylls i resterande kapitlen.