Alla filmrecensenter är överens – de hatar filmen, däribland kolumnisten Emma Brockes på Guardian där hon slaktar filmen som falsk antikapitalistisk och falsk feministisk. Hon menar att den egentligen berättar en reaktionär konservativ berättelse. Vad är hennes argument för detta?

För att man ska förstå argumenten måste jag tyvärr berätta innehållet i berättelsen.

Filmen börjar med en tillbakablick till när ”Wonder Woman”/Diana är ett barn och är med i en atletisk tävling. I tävlingen visar det sig att hon snabbt tar ledningen trots att hon är ett litet barn. Men så ramlar hon från en häst i en hästkapplöpning för att en trädgren knuffar av henne från hästen. Förmodligen ramlade hon av hästen för att hon var ett barn, och förmodligen hade hon inte tittat bakåt på sina medtävlare och därav sett grenen och kunnat undvikit den om hon inte kände sig osäker p.g.a. att hon var ett barn. Likt myten om Orfeus och Eurydike lockas Orfeus/Diana att blicka tillbaka av begär och ser därav sin önskan försvinna. Ovidius myt om Orfeus och Eurydike hjälper oss att förstå symboliken också vid senare tillfällen i filmen och jag vill hävda att denna myt är en Ariadnetråd genom filmens berättelse, vilket jag kommer att återkomma till längre ned i denna text. I filmen kommer de andra medtävlande ikapp Diana för att hon ramlade av hästen. Diana upplever detta som en stor orättvisa, vilket inte är så konstigt. Hon upptäcker då en genväg, väljer att ta den och hon kommer ikapp de medtävlande. Vid mållinjen stoppas hon plötsligt av en föräldrafigur och får inte gå i mål. Varför? Jo hon får förklarat för sig att hon ljugit sig genom tävlingen – genom att ta genvägen – och därför förtjänar hon inte att vinna tävlingen. ”Sanningen är viktigast” får vi veta, utan sanning finns inget äkta.

Denna öppningsscen i filmen tolkar Brockes som att filmen kritiserar ett problem: ”The problem with the US and the world, it suggests, is that nobody wants to work any more, they just want to snap their fingers and see their dreams come true .” Och syftar samtidigt på andra hälften av filmen där vi får många fler exempel på magiskt uppfyllda önskningar. Bör vi tolka symboliken så? Lärdomen Diana fick som barn i tävlingen var att om hon gått i mål och vunnit priset så hade konsekvenserna varit att hon vunnit något tomt, något ytligt, en chimär eftersom hon egentligen inte förtjänat det enligt tävlingen (världen). Diana valde dock som barn denna falska väg eftersom tävlingen (världen) i sig var orättvist konstruerad. Detta är en viktig symbolik som Brockes missar. Det hjälper oss att förstå varför människor kan välja att fuska och ljuga, gå över gränser och regler, för att nå mål i livet/tävling/världen – känslan av orättvisa och att något är fel med världen – varför inte ljuga om världen redan är byggd med lögner – varför inte göra uppror mot en förtryckande värld?

Bör vi tolka detta som en kritik mot att folk inte längre vill arbeta, utan bara önskar att få saker genom att knäppa med fingrarna? Är filmen som Brockes menar bara en kopia av högerns reaktionära fantasi av att fattiga, sjuka och utelämnade människor är lata och bara vill ha bidrag istället för att arbeta? Som om de vore barn vilka tar genvägar i en tävling? Problemet med denna slutsats är att den utelämnar andra viktiga delar av lärdomen Diana får av sin föräldrafigur som stoppar henne vid mållinjen. Hon får berättat för sig att hon inte är redo för tävlingen, att hon får vänta tills hon också är vuxen. Då kan hon delta på rättvisa villkor. Vi får alltså reda på att tävlingen/världen inte är till för henne. Blir det inte då plötsligt svårare att dra slutsatsen att bara hon arbetat/kämpat lite hårdare och enligt reglerna så skulle hon ha klarat det? Det egentliga problemet var inte att hon försökte fuska i tävlingen – utan problemet var att tävlingen var strukturerad på ett sätt så att barn inte kunde tävla på lika villkor som vuxna och Diana behövde lära sig tålamod och vänta tills hon var vuxen. Symboliken i det är att ett samhälle kan vara orättvist strukturerad och att människor därav blir utkastade och utelämnade.

Hur ska vi tolka den andra lärdomen om att en falsk seger är fel? Att sanningen är viktigt eftersom sanningen gör något äkta. Sanningen som symboliseras i filmens berättelse är också en Ariadnetråd genom Wonder Womans hela berättelse. Brockes tolkar det som en propaganda för kapitalistisk arbetarromantik. Gör din plikt så förtjänar du din lön! Visst är det en inneboende fara med begrepp som ”sanning” vilket alltid är en spegelbild av rådande hegemoni i samhället. Men sanningen i berättelsen knyts till materiell orättvisa – att det finns en äkta materiell sanning bortom ideologiska potemkinkulisser. Om Diana hade fått priset i tävlingen trots att hon tagit genvägen då hade priset inte reflekterat den materiella orättvisa Diana upplevt i tävlingen, och priset hade därför inte reflekterat den materiella verklighet hon lever i. Priset hade blivit förvridet och falskt för henne själv, och det hade också blivit förvridet och falskt för de andra medtävlande. Priset hade då manifesterats som ideologin vilken döljer orättvisorna. Sanningen handlar om de materiella förhållandena. Sanningen är viktig därför att de materiella förhållandena är viktiga. De är viktiga eftersom de skapar oss. Lärdomen är alltså en ideologikritik för att se hur den materiella verkligheten är konstruerad.

Tvärtom Brockes slutsats bör vi alltså tolka lärdomen om en ”äkta sanning” som en kritik mot kapitalistisk ideologiproduktion. Arbetaren inom kapitalismen frigör sig inte genom sitt arbete, lönearbetare återskapas av sitt förtryck som lönearbetare. Att verka (i Dianas symbolik; vinna priset) inom systemet av materiellt förtryck reproducerar förtrycket. Enda sättet att nå den äkta sanningen är att jämna ut villkoren och ta bort förtrycket – ett klasslöst samhälle där egendomen ägs gemensamt och ingen arbetare är tvingad att sälja sin arbetskraft (eller i Dianas symbolik delta i en tävling där hon också är vuxen tillsammans med andra vuxna medtävlare). Filmen är alltså genuint antikapitalistisk.

Helena Lindblad i Dagens Nyheter och Joakim Silverdal i Sverigesradio hävdar i sina recensioner av WW84-filmen att den är idémässigt tom. Men i filmens berättelse finns en sten med förmågan att uppfylla våra önskningar. En kapitalist, Maxwell Lord, som strävar efter mer makt och profit på oljemarknaden vill använda denna sten för att tillskansa sig mer kapital och politisk makt. Problemet är att stenen är skapad av en ondskefull gud, vars syfte är att lura människor att göra önskningar och samtidigt i det fördolda ta viktiga egenskaper från människan (vilket i sig återspeglar kapitalet dolda fabrik genom att dölja mervärdesproduktionen; läs Karl Marx, Kapitalet I). I filmen gör man ett förtydligande av denna symbolik genom en liknelse till berättelsen om ap-handen av W. W. Jacobs – den skräckhistoria som handlar om att varje önskan leder till fruktansvärda konsekvenser. Även denna symbolik liknar myten om Orfeus och Eurydike där Orfeus önskan om att få tillbaka sin sanna kärlek Eurydike från dödens rike visade sig bli tragiskt komplicerat.

Det psykologiska problemet kring människans inre önskan tas också upp i Tarkovskijs filmer Stalker och Solaris där en geografisk plats respektive levande planet har en övernaturlig förmåga att manifestera människans önskningar. Den slovenske filosofen Zizek har tidigare tolkat Tarkovskijs filmer som en symbolik för hur fel det kan bli om människans inre önskan blir verklighet, och det gör han med psykoanalytiska teorier kring att vi egentligen inte vill manifestera våra inre önskningar. Våra inre önskningar säger inget egentligen om vilka vi är och vad vi egentligen vill – vilket mer speglas i våra handlingar och hur vi är i världen tillsammans med andra människor. Dessa djupa konfliktbärande idéer hos människan punkterar Lindblad lakoniskt som om de handlade om problemet med ”den fria viljan” och blir samtidigt blind för stora delar av berättelsen i WW84-filmen som drivs av just denna konfliktbärande idé att manifestera inre önskningar. När Lindblad och Silverdal ser långa scener av ingenting ser jag hur människor som Barbara Minerva och Maxwell Lord gradvist förvandlas till barbariska monster för att de drivs av att manifestera sina inre önskningar. Tillskillnad från andra mer ytliga superhjältefilmer där karaktärer plötsligt kan dyka upp från ingenstans.

Människors önskan är inte bara problematiskt utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv. Den tyske marxisten Herbert Marcuse har visat i sin bok Der eindimensionale Mensch (1964) hur människor i kapitalistiska konsumtionskulturer får begär som skapas från en ofta dold manipulation. Han menade att den moderna formen av underhållningskultur är en form av social kontroll och har gjort att människor identifierat sig med objekt vilket han skriver i början av sin bok ”The people recognize themselves in their commodities; they find their soul in their automobile, hi-fi set, split-level home, kitchen equipment”. Den kapitalistiska människans önskningar är i själva verket falska önskningar, skapade i en kultur av masskonsumtion där människan blir endimensionell eftersom samhället är endimensionell.

Vad vi ser i WW84-filmen är en blandning av vad vi kan se i Tarkovskijs filmer och i Marcuses teorier. Önskan att få någon dödad i ett tillfälligt bråk, att få konsumera objekt, eller att bli ett rovdjur manifesterat i verkligheten. I Kapitalet I beskriver Karl Marx att alla människor är fjättrade i kapitalets struktur, även kapitalisten, i WW84-filmen symboliserad i Maxwell Lord, drivs att följa profitmaximeringens lagar. Det var ett sätt för Marx att poängtera att hans ekonomiska teorier om kapitalismen inte handlade om att moralistisk döma kapitalister som essentiellt onda människor. I WW84-filmen får vi förklarat hur även Maxwell Lord skapats av de materiella och sociala orättvisor han upplevt och blivit konstruerad av ett kapitalistiskt konsumtionssamhälle. Medan Lindblad närmast hånar att Maxwell Lord egentliga önskning att vara en bra far till sin son, hade Marx sett det som en utmärkt poäng av hur kapitalismen även fjättrar människor som kapitalister i konflikt som människor. Maxwell Lord, vars önskan själv var att bli den sten (objektifiering) som manifesterade önskningarna, tappar i slutet av filmen till slut nästan all form av genuin mänsklighet ju mer han lyckas samla på sig önskningar från människor från hela världen. Ju fler önskningar som manifesteras ju mer kaos och destruktivitet sprider sig över världen.

Brockes påstod att WW84-filmen var falsk feministisk. Brockes menar att det är reaktionärt att Diana, som en kvinnlig superhjälte, skulle vilja ha sin döda pojkvän tillbaka. Hon kunde väl ha önskat sig något annat menar Brockes retoriskt och radar upp några exempel som ”world peace, a cure for cancer, or as in the first movie, the defeat of an evil overlord”. Typiskt att en kvinna väljer känslor istället för något rationellt, typiskt patriarkal logik! Men vänta lite här! Hur var det med önskningarna? Problemet som jag visat här ovan är att önskningar inte drivs av rationell logik, utan dels av okontrollerbara dolda drivkrafter och dels av dolda manipulerande strukturer i samhället. Poängen med hela filmen är att visa att ingen – varken kvinnor eller män, superhjältar som kapitalister – gör rationella önskningar i stunden. Och är det inte typiskt att när man gör en modern version av en av de mest kända tragiska kärlekshistorierna från antiken, Orfeus och Eurydike, där huvudkaraktären Orfeus byts ut till en kvinnlig karaktär Diana så viftas det bort som falsk feminism? Det borde väl tvärtom beskrivas som en feministisk tolkning av myten, att en kvinna så som en man har möjlighet att drivas av en gränslös kärlek till en annan människa. Brockes menar också att den kvinnliga karaktären Barbara Minerva bara suktar efter den manliga blicken och bekräftelse från män. Men Minerva strävar inte bara efter att känna kärlek från andra människor, inte bara män utan från kvinnor som möjliga vänner, utan får också konstant utstå förtryck och orättvisa, dels som kvinna men också dels som en människa som inte passar in i den dominerande normen. Hennes önskan är att utföra hämnd och att dominera de som tidigare dominerat och förtryckt henne, vilket gradvist förvandlar henne till en förvriden blandning av rovdjur och människa. Hennes karaktär symboliserar något som den feministiska teoretiker Wendy Brown med hjälp av Friedrich Nietzsche kallar för ressentiment. Brown varnar hur reaktioner mot strukturella förtryck kan leda till en politikens ”oidipalisering” som kan beskrivas som en benägenhet att personifiera maktstrukturer. Minerva drivs av denna benägenhet att utöva hämnd på personer som applicerar det strukturella förtryck hon utsatts för och får på det sättet leva ut sin ilska och frustration. Ressentiment handlar om känsla av ilska och bitterhet över att ha behandlats orättvist, och det visar Minerva på ett effektivt sätt. WW84-filmen är alltså som jag visat genuint feministisk.

Diana lyckas till slut övertala Lord och människorna runt om i världen att den värld de nu skapat genom sina önskningar är en falsk värld, och att den riktiga världen ”är vacker”. Vad menade Diana med att den riktiga världen är vacker? Är det återigen en romantisering av kapitalismens exploatering? Filmen visar oss ett collage av bakgrundshistorier hos människor runt om i världen hur de konstruerats av fattigdom, misshandel och förtryck. Det vackra hon syftar på var förmodligen på hur människor gör motstånd mot förtryck, inte förtrycket i sig själv. Likt det jag i början av denna text förklarade så går det inte att vifta bort de materiella förhållandena av förtryck och orättvisor genom falska genvägar och förvridna önskningar så länge man själv konstruerats av just dessa förhållanden. Det enda sättet att bekämpa förtryck och orättvisa är att förändra de materiella och sociala förhållandena vilka konstruerar oss. Detta gör slutligen denna film till en vacker och djupt insiktsfull film – trots filmens reflexion av 80-talets snäppet överdrivna form av actionkomedi.