Det sjätte kapitlet fortsätter i samma anda som förra, med att påpeka att den ”ekonomiska kris” vi nu känner inte är en krisperiod, utan istället en ständig kris som vi av någon anledning blir påmind om. Likaså handlar detta kapitel om en ständig kris inom systemet, men nu handlar det om miljön. DSU säger:

”Det finns ingen ”miljökatastrof”. Miljön är själva katastrofen. […] Det som har stelnat till en miljö, det är ett förhållande till världen som grundar sig i förvaltning, det vill säga i främlingskap. […] Ett förhållande till världen sådant att det är jag och min miljö, vilken omger mig utan att någonsin konstituera mig.” (s.53)

DSU beskriver vår nuvarande miljö i Metropolen som en historisk höjdpunkt av automation, där sammanhanget kristalliseras i en likgiltighet. Det gäller idag att rädda jorden för att förstöras, det gäller att rädda kapitalismen genom att måla den grön. Det talas om ”hållbarhet”, ”alternativa lösningar” och ”ekologisk undantagstillstånd”. Systemets ständiga kris har lett till att vår postmoderna kapitalism förvandlats i Zizeks termer från en tragedi till en fars. När systemet slaktat jorden i tillräcklig grad, så att det krävs systemändring så försöker kapitalismen överleva genom att reflexivt anamma sin egen immanenta destruktivitet.

Det är den verkliga farsen, den ekologiska uppmaningen att konsumera mindre – för att kunna fortsätta konsumera: ”Producera biologiskt för att kunna fortsätta producera. Det gäller att betvinga sig själv för att kunna fortsätta betvinga” (s.56). Den ekologiska uppmaningen är bara en av kapitalets nya moralnormer för att reproducera den totala ekonomins logik. Med en sådan moralnorm kan kapitalet rättfärdiga två ”kedjor i näringsproduktionen” (s.56), som upprätthåller klasskillnaden – för de rika en ”sund och biologisk” och för underklassen en ”notorisk giftig” som dömer de fattiga till övervikt.

Detta innebär att all ekologisk uppmaning inom systemet, allt tomt prat om reformer och förändring i själva verket är en paradox eftersom den är till för att rädda ett system som ”ödelägger planeten i fråga”. Zizek hade i en av sina föreläsningar gjort en intressant kommentar till dagens postmoderna konsumtion, den bistra tillvaron idag när vi inte längre ska köpa en vanlig kaffekopp, utan också samtidigt förutsätts rädda planeten eller en by i Afrika. Den postmoderna konsumtionen är sannerligen en komisk fars.