Sven-Erik Liedman börjar med att problematisera ett vanligt begreppet nu för tiden och det är den uppfattningen att vi idag lever i ett allt mer utvecklande Kunskapssamhälle. Liedman kritiserar detta begrepp eftersom den symboliserar endast en sorts kunskap, nämligen den kunskap som fungerar som färskvara i samhället, alltså kunskap som förbrukas snabbt. Det finns sådana kunskaper, exempelvis inom naturvetenskaperna är det inte ovanligt att gammal kunskap revideras, men Liedman menar att denna sorts kunskap inte är all sorts kunskap.

Liedman menar även att det inte är den detaljkunskap varande färskvara som egentligen är den viktiga kunskapen utan att den viktiga är något han benämner rotkunskaperna, de som gör detaljkunskaperna möjliga. Därav jämför han med att fokusera på kunskapen som färskvara är som att blott fokusera på trädets lövverk. Han menar också att kunskap bara är kunskap när den har möjlighet att sättas i ett sammanhang.

En förutsättning för kunskap är för Liedman en betydande faktor i beskrivningen av kunskap, bland annat tar han upp att om man skall kunna få till sig kunskap så krävs det att man är uppmärksam, vilket även kräver att man anstränger sig. Liedman förklarar att uppmärksamheten hos skolans elever brukade vara en sorts skräck som läraren försökte införliva i sina elever och genom detta konstruera en kadaverdisciplin hos sina elever, dock fick denna gamla metod konsekvensen att elevernas trots eliminerade den uppmärksamhet som läraren möjligtvis lyckats åstadkomma. Istället menar Liedman att intresset skall leda läraren att väcka uppmärksamhet hos sina elever.

Liedman tar även upp en traditionell syn på fantasin som att den skulle vara ett hot mot kunskapen, men Liedman menar istället att fantasin är kunskapens förutsättning, både i att den hjälper människan att förutsäga saker och att försätta människan i ett distansförhållande. En annan förutsättning för kunskap är minnet som har en dubbel funktion som individuell och kollektiv.

Dock, den viktigaste förhållningen till kunskap som Liedman till slut behandlar är den uppfattningen att kunskap skall eller kan uppdelas i det praktiska och det teoretiska, som enligt Liedman har rötter i en gammal klassuppdelning. Liedman tar utgångspunkt utifrån Aristoteles syn på verkligheten där teorins område handlar om att betrakta verkligeheten och därmed få kunskap av verkligheten som man inte kan förändra, vad gäller handling skiljer Aristoteles i två avseenden där poi´esis som är förmågan att skapa ett resultat och den som kan det har förmågan techne, det vill säga en teknik till arbetsuppgiften. Klokheten som associerat till begreppet praxis blir enligt Liedman kopplat till etiken och då får den särskilda praktiska klokheten, fronesis, ett område som handlar om mellanmänskliga sysselsättningar.

När Liedman talar om att kunskapen finns i kroppen menar han att den praktiserande färdigheten gått så långt att en lång betänketid innan inte längre är nödvändig, utan färdigheten utmärks i att det ”teoretiska” – idén – samverkar direkt med den praktiska kunskapen – skriva, måla, tala etcetera. Exempelvis hänvisar han till diktaren Sonnevi som skriver en perfekt dikt i stunden utan omarbete och lång planering, anledning enligt Sonnevi är hans långa erfarenhet att skriva.

Liedman menar att all kunskap egentligen är praktisk, eftersom de vad Liedman kallar teoretiska manualerna ständigt praktiseras. Hans ståndpunkt i denna sak kan också sättas i kontext till att han ifrågasätter en tendens att förklara teoretisk kunskap med att påvisa den kunskap som en dator har.

Datorn är enligt Liedman kvalitativt annorlunda människan, trots att det i vår samtid oftast görs jämförelser mellan dator och människa . Anledningen till varför datorn är så olik människan är bland annat det att datorn saknar en så kallad tyst kunskap eller med andra ord sinnlig kunskap, samt att denna sinneskunskap är primär hos människan medan den hos datorn är sekundär, datorn har heller inga känslor eller affekter och är inte definierad av andra datorer som människan är beroende av andra människor.

Liedman tar upp ett antal viktiga tänkare som Marx, Dewey och Wittgenstein som alla påpekat den praktiska sidan av den teoretiska aktiviteten, men skriver också att de inte har haft ett så stort inflytande på den allmänna synen som fortfarande har en dualistisk syn på kunskap i antingen praktisk eller teoretisk.

Visdom förklaras som en extrem form av kunskap som måste reflekteras med den personliga erfarenheten, visdomens sanning är dock inte vetenskapen utan har snarare med individens intellekt och känsla att göra och deras integrering med varandra.

Klokheten har snarare med en förmåga att i en konkret situation kunna hitta en lösning eller en aktivetet/handling, det gäller alltså att som klok ha ett gott omdöme genom att ha god kunskap om mänskliga förhållanden. Det är när kunskapen leder till ett sammanhang som Liedman pratar om bildning, och alla dessa tre aspekter av kunskaper, visdom, klokhet och bildning är förenade i att de alla är personliga.

Liedmans genomgång av olika slags kunskaper och dess koppling till människan verksamheter och handlingar är som i reflektionerna kring Gustavsson viktiga för såväl eleven som läraren och egentligen medborgaren som företeelse. Detta eftersom det talar om hur människan är som fenomen till skillnad från maskiner som datorer. Huruvida vår kunskap är kopplad till vår kropp och dess förmåga till att få sinnlig kunskap. Att kunskap skall jämföras med kroppen, och att de olika aspekterna på den förvärvade kunskapen kan vara så olika i form av visdom, klokhet och bildning men ändå vara beroende av personen.

Det viktiga att ta med sig från Liedmans redogörelse är främst att en dikotomisk uppdelning av kunskapen i praktisk och teoretisk faktiskt har en hämmande funktion och är ett perspektiv som är blind inför å ena sidan verksamheters teoretiska del och andra sidan teoretiska manualers verksamhet.

Källa: ”Ett oändligt äventyr – om människans kunskaper”, Sven-Erik Liedman, Bonnier pocket, 2001.