Här är en bok som anses vara den polsk-amerikanske författaren Jerzy Kosinskis bästa – i alla fall vida hyllad inom den engelska litteraturvärlden. Jag har dock inte läst någon av hans andra två romaner, men efter att har läst The Painted Bird kommer jag sannerligen att göra det i den närmare framtiden, övertygad om att de kommer att vara lika fyllda av berättarlust och intensiv historier om människans förutsättningar.

The Painted Bird är en väl vald titel för romanens röda linje, hur den enskilde individen är sårbar om den sätts i ett sammanhang där den inte passar in, eller rättare sagt inte har en identitet som en del av det gemensamma. Enstöringar, udda, märkliga, ovanliga eller onormala. Alla har de möjligheter att hamna i utsatta situationer, att antingen bli socialt uteslutna eller rent av bli mobbade. En av dessa målade fåglar är vad denna bok handlar om, och vi får följa en mycket ung pojke, ett barn på 5 år, under några år under andra världskrigets Polen.

Jag tänker inte redogöra så mycket av berättelsens detaljer, och därav förstöra upplevelsen att läsa den själv. Däremot är det intressant att reflektera över romanens tema. Författarens borgerliga övertygelse kommer troligtvis från en berättigad aversion av den stalinistiska diktaturen som följde efter befrielsen från Nazitysklands förödande ockupation, därav kan man som läsare förstå att temat om individens behov, individens frihet och dennes kamp mot det onda kollektivet, som ständigt i nya former förtrycker denne, som en ideologisk apologetik för det borgerliga samhällets försök att isolera människan i atomistiska individer – oberoende av sammanhang, oberoende av den sociala miljön.

Men som tur är så var inte Kosinski en dussinförfattare som var slav inför sina ideologiska scheman, utan en sann konstnär som i sitt författarskap uttryckte en realistisk reflektion av vår verklighet. Den unga pojken, trots sitt ovanliga yttre och omgivningens förtyck av honom, så interagerar han hela tiden med nya människor, nya intryck och nya platser och förändras med dessa nya erfarenheter, han resonerar och påverkar sig själv – och därav blir berättelsen i The Painted Bird en omedveten kritik mot den borgerliga filosofins människosyn; att människans identitet är statisk och evig.

Istället framkommer en bild av människan som en dialektisk varelse, en social varelse som inte är stöpt i en natur (antingen ond eller god) utan ständigt är i en förändringsprocess. Stundtals försäkrar även Kosinski läsaren i romanen att det är så vi som läsare ska tolka människornas onda handlingar, att de fördomsfulla, rasistiska, och rent av sadistiska bönderna pojken stötte på inte handlade på det sättet för att de var onda, utan för att de som helt vanliga människor levt ett analfabetiskt liv isolerade från omvärlden, utelämnade till naturens och andars krafter.

Så även om Kosinski kanske hade velat att romanens tema skulle fundera som ett eklektiskt argument mot kollektivet och för den enskilda individens frihet, så kunde inte romanen p.g.a. Kosinskis hederlighet som realistisk konstnär undvika att reflexivt beskriva människan och verkligheten på ett annorlunda sätt.