Massans explosiva uppror – ett tecken på en global ordning i ständig kris

Under rådande förhållanden tvingar kriget alla nationer,

också dem som utger sig för att vara de mest demokratiska,

att bli auktoritära och totalitära.” – John Dewey


Citatet inleder Michael Hardts och Antonio Negris bok Multituden, andra delen i sin filosofiska trilogi över vår globala politiska ordning, och speglar de senaste händelserna i London där premiärministern i reaktion mot en underklass i uppror uppmanar till censur av de sociala fria medierna och större poliskontroll – som vilken diktator som helst.

Vad är det då för global maktordning som finns nu? Och varför gör massan uppror? Varför ser vi en massa av människor bekämpa maktordningen i land efter land, från Egypten till Storbritannien? Detta måste förklaras, och diskuteras. Så vart finner vi då denna diskussion och viljan till förklaring? Det höger-konservativa samtalet har redan gett upp viljan till förklaring, och försöker istället undvika diskussionen genom mytologiska upprepningar om människans immanenta ”egoism”, som en återspegling av det konservativa hatet mot pöbeln (se exempelvis Johan LundbergTV4 och Johan HakeliusAftonbladet).

Hos den intellektuella vänstern finner vi dock ett intressant genombrott i viljan att förklara samtiden och öppna upp för en konstruktiv debatt. Några av dess aktörer är filosoferna Hardt & Negri som jag nämnde här ovan inledningsvis. Hardt & Negri ingår i den nya filosofiska strömning som förutser en progressiv möjlighet, som en konsekvens av denna globala maktordning, nämligen en myriad, eller i Hardts & Negris termer multitud av olikheter, mångfald och skillnad som utgör ett alternativ till maktordningen. I samma TV4-klipp som Lundberg här ovan öppnar Samira Ariadad (skribent för den anarkistiska tidskriften Brand) för en sådan diskussion där hon ger upproret i London ”en myriad av förklaringar”, men samtidigt påpekar att de tyngsta är sociala.

För ett år sedan deltog jag i en intressant studiecirkel på bloggosfären om boken ”Det stundande upproret” (DSU) skriven av ”den osynliga kommittén”, den boken drivs av en vilja att beskriva vår samtid som på många sätt liknar Hardts & Negris analyser. När Hardt & Negri benämner den globala ordningen gör de det i termen ”imperiet”, medan DSU nämner den med termen ”metropolen”. Idén som delas är att den globala ordningen i mångt och mycket har upplöst nationalstaterna som självständiga aktörer. Ett globalt system som binder ihop land och stad med en upplösande funktion av intensifierade nätverksnoder för kommunikation och samarbete. Detta nuvarande stadie av vårt globala kapitalistiska system skapar, samtidigt som dess utveckling, också människor som hamnar utanför och blir onödiga. Metropolen utmärker sig idag mest, enligt DSU, genom att den försöker försvara sig själv genom att skaffa sig total kontroll av informationsflöden, som fungerar som livsflöden för metropolen. Likaså menar Hardt & Negri att vi idag lever i ett globalt socioekonomiskt system som:

 

”präglas av samarbete och innefattar skapandet av sociala relationer och kommunikationsnätverk, vilket innebär att all verksamhet i samhället, inklusive de fattigas aktivitet, blir produktivt på ett mer direkt sätt än tidigare”(s.162, Multituden)


DSU ser dock hur Metropolens struktur av flöden också gör den ”en av de mest sårbara mänskliga sammanslutningar som någonsin existerat”(s.43). Vilket bara ökar den progressiva rollen för de fattiga och fattiga arbetslösa, de som inte riskerar förlora något eftersom de inte har något, och som dessutom innehar en nyckelposition i den nuvarande ordningen.

Vad betyder då allt detta, dessa filosofiska begrepp och försök att förstå vår samtid? Det kan tyckas irriterande pretentiöst att hitta på nya ord för att beskriva vår verklighet. Varför kan inte Hardt & Negri skriva och prata och skriva så som alla andra? Det bör dock inte vara filosofens roll. En filosof bör utmana vårt tänkande. Och vårt tänkande påverkas av det språkbruk vi använder, och tvärtom. För att se på oss själva och vår omvärld, som ständigt är i rörelse, i nya ögon behövs nya begrepp. Detta är den praktiska filosofiska traditionens roll. Att genom språkliga bilder, till synes provokationer, hjälpa oss förstå bättre. Här finns en intressant anknytning mellan filosofen och konstnären.

Vårt nuvarande språk är kopplat till vår nuvarande allmänna globala ideologi, som reflekterar vår globala maktordning. Ända sedan Karl Marx ideologikritik har språket förlorat sin harmlöshet, det var Marx som förändrade vårt sätt att förhålla oss mellan teori och praktik genom att visa att vi lever genom våra idéer och begrepp. Filosofens roll skulle inte längre vara att passivt återspegla världen:

”Marx upptäckte att språket inte bara är medlet eller instrumentet för ett förut existerande medvetande. Det är medvetandets samtidigt naturliga och sociala miljö, dess existens. Språket föds med behovet av meddelelse, med ”handeln” i allmän betydelse mellan de mänskliga varelserna. Medvetandet, som är oskiljaktigt från språket, är således socialt till sin karaktär. Det återstår att ange vad de mänskliga varelserna har att meddela varandra, vad de skall säga. Till en början handlar det om den förnimbara omgivningen, om de omedelbara banden mellan personerna.” (Henri Lefebvre, i texten: ”Marx sociologi”)

Därav är det ett misstag att tolka de nya begreppen som multitud, imperie och metropol som ett ytterligare försök att stapla nya idéer. Begreppen reflekterar en riktig värld, men som också öppnar upp för nya möjligheter för oss genom att den får oss tänka på ett nytt sätt. Det är genom detta vi kan förstå varför vi idag har en massa som i land efter land agerar som om den inte har något att förlora, eftersom den i systemet blivit onödig och därav gynnas av att systemet kollapsar. De öppnar också upp förklaringar till varför den globala ordningen då och då visar på kriser, som miljökriser och finanskriser – nämligen den att systemet i sig är i ständig kris. Det är detta ständigt krisande systemet som jag syftar på med citatet i början av detta blogginlägg, nämligen ett globalt system som försöker rädda sig själv från sin immanenta kris genom repressiva åtgärder och tumma på medborgerliga fri- & rättigheter.

För att förstå vår omvärld och vår roll idag behöver vi diskutera detta. Hur ska vi på ett positivt och kreativt sätt tackla den krisande globala ordningen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *