Människan utforskar rymden, och har hittat en planet täkt av hav. Planeten, och utforskningsprojektet av den, kallas Solaris. Varför får man aldrig en förklaring av i filmen, så det kan man bara spekulera i. Men själva filmen är ingen vanlig sci-fi där tekniska eller digitala framsteg är i blickfånget, utan istället är människan, och hennes sökande efter sig själv, ständigt närvarande. Här finner vi inte en optimistisk syn på den tekniska utvecklingens emancipativa funktion, utan istället en kritik av den som en helande hand.
En intressant kommentar av karaktären doktor Snaut tolkar människans äventyrslystnad och upptäckarlust med att vi inte är intresserade av att finna nya världar, nya existenser, utan istället bara vill utöka och upptäcka oss själva. Poängen ligger då i att människan egentligen inte färdats till Solaris för att upptäcka ett nytt varande (eller värld) utan istället utforskar sig själva i en reflexivitet – en underliggande drivkraft i all mänsklig kreativitet, även till synes torr empiris vetenskap som drivit oss till en helt okänd del av universum.
Över huvudtaget är filmens tema en dualism i vetenskap och mänskligt, vid Solaris har den naturvetenskapliga sfären nått sin kulmen och kan inte ge oss mer svar på våra frågor. Ty planeten Solaris visar sig vara en levande och medveten varelse som skannar människornas tankar, av vilka Solaris väljer att materialisera. De frågor som tvingas fram av de plågsamma materialiseringarna av våra tankar kan inte svaras genom kyliga blodprov, obduktioner eller kemiska experiment, utan blott av oss själva. Vi måste helt enkelt fråga oss varför, och sätta händelser till synes atomistiska orsakssamband i en större kontext.
Filmen blir på så sätt en viktig påminnelse av att vår räddning ligger immanent hos oss och inte i teknisk determinism – en kritisk kommentar av en samtid som förlitar sig på en övertro på vetenskapliga och tekniska framsteg. Med Solaris tvingas forskarna på Solaris-stationen att på ett brutalt sätt få sin verklighetssyn uppriven. Detta leder vid ett tillfälle till ett totalt psykologiskt sammanbrott, också talande att just denna forskare var känd för sitt rationella tänkande.
Filmen är inte bara innehållsmässigt ett mästerverk, utan även estetiskt ett mästerligt konstverk. Särskilt rycks man med i filmens öppning av naturen, exempelvis det vackra sjögräset som vajar i vattnet, som sedan sakta övergår till en fundersam människa. Ett annat exempel av briljant estetisk symbolism är slutscenen där huvudpersonen omfamnar sin fader, en klassisk symbol av faderskärlek som hänvisar till Rembrants sista målning (”the prodigal son”).