Bokrecension: Hat & bläck – En dialog om klasshat,litteratur och människans värde (av Kristian Lundberg och Crister Enander på H:Ström Text & Kultur)

Jag fick närma mig boken två gånger innan denna brev-bok fångade mig. Likt en av alla samtida hatfyllda individer, stigmatiserade och lämnade av samhället, kastade jag mig över denna bok för att få utlopp för mitt hat mot den allt mer cyniska och nivellerande samtiden. Men efter att ha läst en handfull av breven började jag känna en kvävande dimma och jag frågade mig själv vad författarna ville med sin bok. Det var precis den känslan som Crister Enander befarade lite längre in i boken; den faran att hatet mot orättvisan kan uppfattas som en uppgiven bitterhet. Min omedelbara dom över Berättelsen var att den skrevs i kompakt svärta om samtiden – inramad i mekaniska fraser om vädret, sådana poetiska försök att beskriva vädret som jag kan se hos äldre män på morgonkvisten när jag loggar in på facebook.

Insikten av att Enander och Lundberg ändå hade något att berätta fick mig att dyka ner i det svarta hatet ännu en gång, och för varje brev jag läste ju mer blev jag fången i deras vilja att visa det som inte visas i det offentliga samtalet. De mekaniska hälsningsfraserna i form av väderskildringar förvandlades efterhand till subtila abstraktioner av deras samhällskritik – helt plötsligt lyckades jag som läsare byta aversion till att uppskatta dessa andningsraster av reflektion. När allt är svart, då är ingången till förståelse av det svarta att börja med det inkommande åskmolnet över Malmö.

Det svarta bläcket började lukta av en glödande vilja till kamp, närhet och förståelse mellan författarna, och det var nu jag förstod vad boken handlade om. Breven är ingen dialog mellan olika sätt att se världen utan en monolog med två röster. Två röster med olika tonarter som berättar samma världsuppfattning. En uppfattning som finns hos en allt mer växande del av befolkningen, den delen som lämnas utanför samhället – uteliggarna, de ensamstående mammorna, de utsatta hos kvinnojourerna, sjuka och slavarna i det nya statarsamhället (bemanningsarbetarna). Det är samma hat och besvikelse mot intellektuella på landets kultursidor, samma hat och besvikelse mot makthavarna som mot den delen av befolkningen som valt egoismen och cynismen framför solidariteten och gemenskapen.

Författarnas säregna sätt att använda språket möjliggör olika sätt att behandla denna världsuppfattning som sällan kommer fram hos etablerade intellektuella, och några av de vackraste ögonblicken i boken kommer när Lundberg närmar sig Enander genom sina kortade och avbrytande meningar med att för första gången nämna vännen vid namn i ett brev – Crister! Som en utsträckt hand till en likasinnad.

När det sista brevet var läst förstod jag hur fel jag hade i min första reflektion. Hur viktig denna bok är idag, inte bara för var och en av oss, utan kanske främst för våra tyckare i det offentliga samtalet. Det här är ingen bok om den totala svärtan, utan om hur man som intellektuell kan undgå den totala svärtan. Hur undviker man att själv bli cyniker i en cynisk samtid? Hur bör man agera som vänsterintellektuell i en samtid som kräver lydnad inför den härskande ideologin? Enander och Lundberg frågar sig om man ska organisera sig, och kommer fram till att de inte skulle klara av det. Den nutida vänstern är en vilsen vänster, som istället för konkreta aktion håller på med markerings-aktioner – en vänster de kallar ädelvänstern. Det har varit en ständig fråga för vänsterintellektuella, allt ifrån Noam Chomsky och Jan Myrdal har tacklat frågan, och själv vill jag gärna slå ett slag för Jean-Paul Sartres slutsats att det är de vänsterintellektuellas ansvar att vara en del av arbetarrörelsen, om inte aktiv medlem i alla fall en närmande position – är det inte just i tider då vänstern är vilsen som Enander och Lundberg behövs?