Tidigare:
Vad är stalinism? del 1

Den oppositionelle DDR-kommunisten Rudolf Bahro har levererat ett antal analyser/föreläsningar om DDR:s arbetsdelning och dess förtryckande konsekvenser. Bahro är enligt min mening svagare på den ekonomiska klassanalysen av det stalinistiska fenomenet, men bidrar å andra sidan briljanta analyser av stalinismens utifrån ett sociokulturellt perspektiv, där han landar i en slutsats att det stalinistiska systemet måste avvecklas genom en kulturrevolution som upphäver den hierarkiska och sekteristiska ordningen. Lärdomar från stalinismen har bland annat poängterat vikten av att övergångsamhället innebär en kontinuerlig ökning (inte minskning) av individens fria personlighet. Som Bahro kritiserar stalinismen borde:

”ingen människa längre förvandlas till funktionen av en bestämd, avgränsad och underordnad syssla. All monopolisering av aktiviteter som gynnar den personliga utvecklingen måste bort om dess följd – den förutbestämda underutvecklingen av andra personer – ska kunna övervinnas, och därmed den sista formen av utsugning.”

Stalinismen är enligt Bahro ett system som förvandlar människan till en funktion av sitt lönearbete, att alienationen av människan fortbestår. Och att aktiviteter för personlig utveckling undertrycks. För att undvika detta så fordrar det exempelvis oinskränkt tillgång till allmänbildning på högskolenivå för alla (undviker särskiljande utifrån bildningsgrad). Ingen ackordslön eller arbetsbetingelser. Dessutom fullständig frihet att kommunicera med varandra. Sedan håller jag med Bahro om att kommunprincipen som samhälleliga mikrokosmos vore en effektiv metod gentemot en stratifiering. Och inget byråkratiskt hemlighetsmakeri – utan full offentlighet av informationsflödet.

Kort sagt fordrar detta att övergångssamhällets statssystem inte är en överstat, som styr och kontrollerar stats- och förvaltningsapparaten utifrån och ovanifrån. Beslutsprocessen måste komma och kontrolleras innefrån. Bahro syftar också nödvändigheten av en annan sorts partistruktur, där partiet inte organiserar sig som en överstatlig apparat, utan som den kollektivt intellektuelle, som ”förmedlar hela samhällets insikt över sina utvecklingsproblem” (s.52). Bahro pratar om partiets nödvändiga befriande från sin institutionella funktion till en andlig förnyelse – en sann revolutionär gemenskap, som är öppen mot samhället där kommunikationen förs demokratiskt mellan olika intressen.

Bahro var slutligen en övertygad marxist, som inte drog sig för att kritisera den stalinistiska despotin och utsugarsystemet. För sin marxistiska kritik fick han 8 års fängelse i DDR. Bland sina analyser skrev han bland annat att ”marxister [har] inget annat val än att organisera sig illegalt”(Der Spiegel nr 35/77).

Källa: ”Rudolf Bahro – Oppositionell kommunist i DDR”, Röda Rummet, 1978.