Tänkte jag skulle utveckla det motargument som jag nämnde i den första artikeln som handlade om det dialektiska sättet att se på övergångssamhälle. Det finns vänstergrupper som kritiserar Sovjetunionen som ett kapitalistiskt samhälle; ett hänsynslöst statskapitalistiskt och/eller socialimperialistiskt imperium.

Den marxistiska teorin om värdelagen (även om den är äldre än marxismen) inom det kapitalistiska systemet förordar konkurrens mellan producerande enheter, detta förhållande fungerar inom kapitalismen som en reglerande faktor i avsaknad av en plan. Så, om vi kallar ett system som statligt äger företag (producerande enheter) och låter använda konkurrensen som en reglerande faktor i ekonomin. Då fördelas arbetskraften och produktionsmedlen och endast högproduktiva enheter överlever, vilket i sig leder till koncentration av kapital – ergo: Kapitalism!

Statskapitalism är ett gammalt begrepp som användes på västerländska kapitalistiska stater som blott ägde företag som konkurrerade på en marknad, som vilket kapitalistiska företag som helst.

Men! Ett system kan ha en annan regulator än konkurrens mellan producerande enheter, det vill säga genom att reglera genom en plan. På det sättet undviker man den kapitalistiska värdelagen som annars spontant kommer till som en konsekvens av produktionsanarkin. Vi pratar alltså om en planerad ekonomi, inte blott statligt ägd ekonomi. Det är bara genom en planerad ekonomi (samverkan istället för konkurrens) och samhälligt ägda produktionsmedel som kapitalismens motsättningar kan undvikas.

För att avgöra huruvida Sovjetunionen skulle ha varit kapitalistiskt måste man försöka bevisa att varuproduktionen var allmän, att produktionen drivs av konkurrensen, att den regleras av värdelagen, att produktionens mål är profit, att ekonomin utvecklas efter de kapitalistiska rörelselagarna, och att en kapitalistisk klass har makten. Här gäller det inte att plocka ut något av kriterierna och behandla det som i sig ett bevis för kapitalism. Marx analys av kapitalismen utgör en helhet där delarna står i relation till varandra.

Vad gäller varuproduktion skriver Marx följande:

”Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattade utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av deras arbetsprodukter och därför framgår det först genom varuutbytet att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller: först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då de byter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar i det samhälleliga totalarbetet” (Källa: Kapitalet I, sid 63)

Varuproduktionen förutsätter privata producenter vars sociala karaktär endast blir verklig på marknaden. Varuproduktionen existerar alltså endast om arbetet blir samhälligt när den slutligen säljs på marknaden. I sovjetunionen var dock produktionsmedlen inte varor. Produktionsmedlen inom den statliga sektorn var inte produkter av ”inbördes självständiga privatarbeten”, utan produkter av arbeten som fördelades och prioriterades enligt en central plan (ögonblickligen samhälleligt arbete). Produktionsmedlen kunde inte heller byta ägare eller säljas på en okänd marknad. Karaktären av produktionsmedlen var därmed bruksvärden, inte varor.

Konsumtionsproduktionen tedde sig dock annorlunda än de statliga produktionsmedlen, med tanke på att butiken sålde produkten till en annan ägare, alltså produkten går från kollektiv egendom till privat egendom. Men arbetet inom konsumtionsproduktionen var fortfarande inte privat och oberoende eftersom produktionen planerades centralt. Konsumtionsprodukterna var alltså endast delvis varor i den bemärkelsen att den byttes mot pengar.

Arbetskraften i Sovjetunionen var även den av en annan delvis karaktär än från varans, eftersom lönen inte gick efter prestation utan efter position, och den fastställdes utefter planen istället utefter tillgång och efterfrågan på arbetskraft (arbetslösheten påverkade inte). Merproduktionen tog heller inte formen av mervärde, och alla medborgare garanterades arbete. Mervärde existerade inte eftersom konkurrensen inte existerade som en motor och reglering för ekonomin, företagsledaren i sovjet riskerade inte behöva konkurrera ut andra företag för att överleva eftersom det inte fanns ”olika kapital” så som Marx karaktäriserar kapitalismen.

Att konsumtionsprodukter och arbetskraften antar delvis varuform kan helt enkelt inte tas som bevis för att Sovjetunionen var kapitalistiskt, eftersom kapitalism förordar generell varuproduktion. Byteshandling kan också endast försvinna med att knappheten försvinner, och kan inte avskaffas administrativt. Byteshandlingen kan endast gradvis utvecklas bort genom ökande produktion. Men en ekonomi som inte bygger på konkurrens mellan ”olika kapital” och där företag individuellt producerar varor på en marknad kan helt enkelt inte vara en kapitalistisk ekonomi.