De herrarnas apologeter visar gång på gång hyckleriet kring deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna. De visar på en brist på historisk och samhällig kunskap. Den borgerligt liberala Magnus Andersson har på sin blogg avslöjat sina kort. Vad som av herrarna prioriteras. På diktaturen Kuba förfaras Andersson över att:
Privatägandet är avskaffat, gruvor och jordbruk har socialiserats.
Vad hände med yttrandefriheten, rätten till arbete, rätten till mat? För den politiska högern är det inte ovanligt att man drar denna tyngdpunkt dock. Faktum är att denna debatt om äganderättens vara inom deklarationen om de Mänskliga Rättigheterna har funnits ända sedan den skapades för 200 år sedan i Frankrike.
Begreppet Mänskliga Rättigheter vittnar i sig om dess historiska plats i den borgerliga revolutionens tid i Frankrike. Den är byggt på en naturrättslig grund som bygger på den borgerliga filosofins förklaring om en objektiv, och därmed metafysisk, mänsklig natur. Men denna metafysiska, idealistiska syn på människan är just det hos borgerlighetens filosofi och ideologiska grund som gör den till en dåtidens idé. Människan skapar sig i samhället och de rättigheter som gäller är tidsbundna och historiska. Skapade mellan människor i samhällen, inte av någon gudom. Men nog om frasen!
Som gemensam rättighet är de Mänskliga Rättigheterna intressanta och viktiga. Socialdemokraten Hjalmar Branting sa att det var en ”fyrbåk” men tillade om Deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna som antogs av den franska Nationalförsamlingen 27 augusti 1789:
”Denna ryktbara sammanfattning af ”tredje ståndets” kraf, likhet inför lagen, folkets suveränitet, personlig frihet och säkerhet o.s.v., innesluter alla formella garantier mot envälde och fåvälde, men röjer likafullt sin klasskaraktär genom att sätta EGENDOMEN vid frihetens sida som en oförytterlig männsikorätt.”(Källa: Socialdemokratiens Århundrade, I, s. 21. Ljus, Stockholm 1904)
Men som sagt, redan när Deklarationen skapades för 200 år sedan mötte den starkt motstånd på grund av sin klasskaraktär, det vill säga på grund av att äganderätten tilldelats en helighet och förklarats oförytterlig. Socialisten Francios Boisel (1728-1805) kritiserade just denna formulering av Deklarationen eftersom det innebar att den blev ett befästande av förtryck och ojämlikhet. För låt oss komma ihåg att äganderätten, det vill säga rätten att äga produktionsmedel är i sin grund icke-demokratisk då den saknar förutsättningar för demokratiska instanser. Den är i sin definition diktat av en eller fåtal.
Maximilien de Robespierre (1758-1794) var inte socialist men i Jakobinerklubben formulerade han i polemiken kring Deklarationen 22 april 1793 den radikala demokratins rättighetsförklaring. I denna förklaring skrev han bland annat att folket har rätt att när som helst byta regering och att varje institution som inte utgår från folket och förutsätter att ämbetsmannen är mutbar är skadlig. Men det viktiga med Robespierres demokratiska rättighetsförklaring är att äganderätten får kliva åt sidan för tyngdpunkten för välfärd. I paragraf 10 står att finna:
”Samhället är skyldigt att sörja för alla sina medlemmars uppehälle, antingen genom att förse dem arbete eller genom att gatrantera existensmedel åt dem som är ur stånd att arbeta.”
Robespierres rättighetsförklaring är alltså Folkhemmets förklaring, den sociala välfärdsstatens grundpelare.
Men för att återgå till socialisten Boissel så kan man kritisera även folkhemmet som otillräcklig. Även i den sociala välfärdsstaten är den metafysiska ägenderätten fastslagen och klassförtrycket och ojämlikheten fortsatt. Denna kritik och blottning av herrarnas kort vid prat om de Mänskliga Rättigheterna hade vi avslöjat redan för 200 år sedan. Och herrarnas apologeter fortsätter ännu att träta om sin heliga äganderätt, för sina herrars rätt att förtrycka och lagstifta ojämlikheten. Eller som Boissel själv formulerade det den 22 april 1793:
Robespierre har läst upp Människans rättigheter och jag kommer att läsa upp de Byxlösas rättigheter!
Franska republikens byxlösa hävdar att den rätt naturen gett dem är rätten att föröka sig, klä sig, få näring. Alltså: Deras rätt är att dra nytta av och njuta av allt jordens goda och sätta sig till motvärn mot förtryck. De byxlösa hävdar att samhället inte upprättas annat än för att säkra de svagaste mot de starkaste.”
Vi kan också i herrarnas apologeters argumentation finna ännu mer av deras hyckleri vid deras förfäran av staters brytande av de av FN:s deklaration av de mänskliga rättigheternas artikel 17 om rätten till egendom men tiger som döden om den likvärdiga artikel 23:
(#1) Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshet.
(#2) Envar har utan åtskillnad rätt till lika lön för lika arbete.
(#3) Envar, som arbetar, har rätt till rättvis och tillfredsställande ersättning, som tillförsäkrar honom själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd.
(#4) Envar har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar till skydd för sina intressen.
Alla av dessa fyra paragrafer i artikel 23 går att finna förbrytelser av i de kapitalistiska länderna. Här i Sverige förbryter vi sannerligen de Mänskliga rättigheterna vad gäller paragraf 1 & 2 i artikel 23. I den globala kapitalistiska ordningen där det finns gott om mat till alla och mediciner till alla svälter och dör människor av enkla sjukdomar. Detta är en klar förbrytelse mot den likvärdiga artikel 25 med paragraf 1:
Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter, över vilka han icke kunnat råda.
Och hyckleriet fortsätter hos de av herrarnas apologeter.