Émile Zola var den 1800-tals författare som myntade naturalismen, som en logisk fortsättning på realismen. Georg Lukács skrev:
”Naturalismens omedelbarhet framställer världen så som den direkt framträder i de skildrade figurernas upplevelser. För att nå fram till en fullständig äkthet går den naturalistiske författaren varken innehållsligt eller formellt utöver sina gestalters horisont; deras horisont är tillika.”
Zola ville skapa en vetenskaplig form av litteratur, där författaren stegvis genom observation och analys bygger upp sin konst. Inte så sällan stöter man på Zolas egna beskrivning av naturalismen som en följd eller fortsättning av realismen. Problemet är dock att naturalismen i sig själv innehåller en brytning mot realismens hänsyn till den historiska, mänskliga, utvecklingen. Naturalismens kärna ligger istället i en deterministisk mekanik, där människorna styrs av arv och miljö. Och, det var detta Zola ville beskriva i sin genombrottsbok Thérèse Raquin.
Karaktärerna i boken; modern Mme Raquin, sonen Camille, hans kusin Thérèse och vännen Laurent har alla gemensamt i att vara slavar inför sin irrationalitet, ärvt från blod och miljö. Ständigt drivs de av sina känslor som är frånkopplade deras förnuft, ständigt närvarande är denna dualistiska uppdelning av världen:
”Hans ånger var enbart fysiskt betingad. Det var bara hans kropp, hans irriterade nerver och hans skälvande kött som var rädda för den dränkte. Hans samvete befattade sig inte det minsta med hans fasa, han ångrade inte ett dugg att han hade mördat Camille.(Bokförlaget Prisma, s.124)”
Världen och verkligheten fungerar dock inte så, enligt ett mekaniskt och deterministiskt schema, utan människans vilja har en dialektisk närvaro i den historiska utvecklingen. Människan blir alltså frånvarande i den naturalistiska litteraturen. Även Maxim Gorkij varnade för det naturalistiska självbedrägeriet att tolka i eviga strukturlagar, ty det leder till att man förbiser lagar som är historiskt betingade och i längden till:
”att kapitalismens allmänna utvecklingslagar i denna litteratur framträder, inte som historiskt betingade, endast för den borgerliga epoken gällande lagar, utan som eviga strukturlagar för livet överhuvud taget”
Thérèse tvingas mer eller mindre att gifta sig med sin kusin Camille, som sedan barnsben varit sjuk och svag. Omständigheten leder till att Thérèse gror ett hat mot Camille och Mm Raquin, vilket driver henne till Camilles falska och egoistiska vän Laurent som älskare. Det slutar med att de båda älskande mördar Camille, vars dåd de genom hela boken sedan försöker tackla känslomässigt. Berättelsen är en-spårig utifrån en allvetande berättarröst, kryddat med miljöbeskrivningar och känslostämmningar. Jag kan anta att den underliggande spänningen och de grafiska sexuella scenerna har bidragit till bokens spridning, det gör att boken får en känsla av modern deckarlitteratur över sig. Men något klassiskt verk logiskt härkommen från realismen kan inte påstås, ty människorna är inte närvarande i Zolas litteratur, blott deterministiska köttdockor drivna av yttre omständigheter. Ett typexempel på den borgerliga litterära fetischeringen; att relationer i samhället mystifieras mellan ting och inte mellan människor.