Anita Goldman som inte bara är författare utan även kolumnist i Aftonbladet har även varit bosatt i Israel under många år. Av vad jag kan förnimma i hennes skrivande så kan jag se ett stort och säreget intresse för bibeltexter, och dess historier som de berättar. Valet av Abrahams och Saras historia från bibeln känns inte bara igen i bokens titel utan är också själva huvudstommen i själva texten, som även stundvis helt är byggd på bibelord från Genesis.

I sin helhet är det svårt att sätta fingret på vad Anita Goldman vill med berättelsen, vilket gör det svårt för läsaren att ta ställning. Boken lägger ut välbeskrivna och tillika dystra kvinnoöden för att sedan låta det hänga i luften. En speciell fråga gnager genom läsningen: – ”Är det risk för anakronism?” Det är ju trots allt svårt att värja sig för att känna sympati med de misshandlade och födslotrasiga kvinnorna i en hård och sträng patriarkisk värld. Detta tillsammans med polemiska yttranden från huvudpersonen Sara som inte förstår den stränga och hårda Abrahams Gud, och sätter hans sätt mot Urs mångudinna. En gudinna som vet kvinnans kropp medans Abrahams Gud är en herre som inte har kunskap om ”liv och blod och kroppar och kvinnor” (s.41 Den sista kvinnan från Ur). Det är inte omöjligt att se en kritik mot det samhällets, Abrahams samhälles sätt att behandla kvinnorna och sätta dem i en underställning. Bör man då sätta vad som idag skulle kunna tolkas som en feministisk polemik mot en dåtida gammalt samhälle som inte kan stämplas för dagens premisser? Är det något i denna värld som skulle kunna tolkas som objektivt är det nog människans strävan efter frihet och i en sådan kontext så faller en feministisk tolkning, eller jämställdhetskritik kanske inte så anakronistisk som man kanske kunde tolka det. Frihet tycks ju faktiskt vara något som mänskligheten i alla tider försökt eftersträva och därför kan man nog också sätta det fritt från moralisering, man skulle kunna rentav påstå att människans utveckling präglas av hennes frihetskamp. Kvinnans strävan efter frihet, efter värdighet kan mycket väl vara en intressant utgång att tolka och polemisera en bibeltext. Men hur var det med svårigheten att sätta fingret på författarens mening? Jo, Saras polemik mot Abrahams stränga Gud och hennes barnlöshet byts efteråt till en förklaring som Guds bestraffning för att Sara inte helt fullt lyckats ta till sig Abrahams Gud. De öden som beskrivs kan tolkas som en konsekvens av Guds handlingar och alltså moraliskt rätt. Rätten kan då tolkas faller på den hårda, straffande och själviska Guden. Är det en stridstext för denna Gudstolkning? Eller är det just en negativ kritik av den Gudstolkning man kan se i Genesis senare del? Vishetsidealet kan också vara en vinkel att se de två huvudpersonerna Abraham och Sara ur där Abraham står för ett positiv vishetsideal där straffet (barnlösheten) är en konsekvens av tidigare synd (Abraham frågar om det är Saras tidigare liv som ligger till grund exempelvis) medan Sara är mer lik Job som aldrig får svar varför Gud straffar.

Jag nämnde tidigare att vissa textstycken i Anita Goldmans bok använder sig av bibelord och det visar på författarens vilja att anknyta historien till och kring Genesis senare del (1 Mos 12-25). Detta kan tolkas som att författaren vill polemisera med textens budskap och dess teologi eftersom kopplingarna inte alls är anonyma utan snarare slängda rak i läsarens ansikte.

Vad som först fick mig att höja på ögonbrynen är författarens medvetna användande av Höga Visan i berättelsen:

”[…] Han griper tag i hennes nacke, plötsligt, och tvingar upp hennes ansikte i höjd med sitt eget. Hon ser lystnaden i hans ögon. Hon ler. Hennes tänder liknar en hjord av tackor, nyss uppkomna ur badet. Hennes kinder är röda likt brustna granatäpplen. Hennes barm är likt ett killingpar, och doften från hennes andedräkt är såsom äpplens doft.”(s. 22 Sista kvinnan från Ur)

”Dina tänder är som en flock getter som stiger ur badet för att klippas, alla har tvillingar, ingen är utan lamm. Som ett klarrött band är dina läppar, din mun är ljuvlig. Som ett kluvet granatäpple skimrar din tinning bakom slöjan.” (Höga v 4:2-3)

”Dina bröst är som två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid, betande bland liljor.” (Höga v 4:5)

Liknelserna är slående även om Anita Goldman gjort en liten omtolkning.

Höga Visan som är en erotisk kärleksdikt hade många fiender då Bibeln skulle sammansättas runt år 90 f.Kr, fiender som inte vill ha den med (s.6 ”Livet i – Bibeln – i Livet” – åtta artiklar om Bibeln och varför man bör läsa den) . Senare har den också tolkats med en allegorisk tolkning vilket gjorde det lättare att ha den med i den judiska kanon, där kärleksdiktningen tolkades som mellan Jahve och Israel. Denna allegoriska tolkning fortsatte sedan av kyrkofäderna där kärleksdiktningen tolkades mellan Kristus och Kyrkan. Problemet med dessa allegoriska tolkningar är att de uppenbart är eftertolkningar, exempelvis är ju den judisk-allegoriska tolkningen beroende av källorna kring tidpunkten då den judiska kanon bildades (s. 179 En bok om GT).

Anita Goldman tar klar ställning när hon använder den erotiska kärleksdikten för att beskriva en sexualakt mellan Abraham och Sara. Kanske polemiserar hon också av en avmytologisering av sexualiteten genom att personifiera eller mänskliggöra sexualiteten. Denna teologiska tolkning av Höga Visan beskrivs av Gerleman i ”En bok om Gamla Testamentet” som en reaktion mot Israels omgivning och som använde en sexualmytologi med dyrkan av fruktsamhet (s. 180 En bok om GT). Jag kan inte värja mig från att fråga mig själv om detta är en medvetens strategi av Anita Goldman som en kritik av eller ställning för Abrahams Gud gentemot Saras gudinna. Ett sätt för författaren att ta ställning emot sexualmytologin och fruktsamhets dyrkan. Eller så tolkar författaren Höga Visan på det enda sättet man kan tolka det utan att ta steget och ta ställning i berättelsen.

Ett annat exempel på användandet av bibelord är när Gud lovar Sara att bli med barn:

” ”Skynda dig, Sara, tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor!”
Och han är ute igen , på väg till boskapen. Hon hör honom ge order till en av pojkarna att slakta en ungkalv. […] Han skyndar in och hämtar kakorna, hon vill fråga något, men han vinkar otåligt. ”Inte nu, hustru.” Så är han ute igen och bjuder männen att sitta i skuggan av det stora tältet […] ”Var är din hustru Sara? Hör hon en av männen fråga. ”I tältet”, svarar Abraham. ”Jag skall komma tillbaka till dig nästa är vis samma tid”, säger en av männen, ”och då skall din hustru Sara ha en son”.” (s. 112-113 Sista kvinnan från Ur)

Om man jämför texten med bibeltexten nedanför finner man starka liknelser med skillnad på mindre tidsenliga eller skönlitterära formuleringar:

”Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den.” (1 Mos 18:6-7)

”Sedan frågade de honom: ”Var är Sara, din hustru?” Abraham svarade: ”Inne i tältet.” Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då skall din hustru Sara ha en son.” (1 Mos 18:9 – 10)

Detta är ett tillfälle då Sara får höra Abrahams Gud men som tidigare misstror Guds budskap med att han inte har kunskap om kroppen eftersom hon och Abraham vid den tiden var väldigt gamla. Sara konfronteras vid tillfället av Gud både i boken och i bibeltexten vilket får henne att bli rädd. Detta tycker jag kristalliserar hela berättelsen. Sara kan inte släppa sitt ursprung med att dyrka mångudinnan och tolkar problemen världsligt med kroppsliga funktioner. Hon ser olyckor och dystra öden bland kvinnorna och tolkar det i hennes kontext som att den Gud som härskar här saknar kunskap om kvinnans kropp.

Men samtidigt får vi veta när berättelsen drar mot sitt slut att Sara kommer underfull med att den Gud som härskar där hon befinner sig har oändlig makt och kan kontrollera även de kroppsliga lagarna. Även en gammal kvinna kan få tillbaka sitt ”månblod” och bli havande. De kroppliga funktionerna ligger inte bara hos Guds kunskaper utan även i Guds kontroll. Gud har straffat kvinnan Sara att gå barnlös i ett mans liv för att sedan förnedras att gå havande som en gammal gumma. Abrahams Gud som en allsmäktig Gud, som osynlig, som straffande och obarmhärtig går som en lång röd tråd genom hela berättelsen, vilket har direkta liknelser med bibeltexten. Bibeltexten är ju mest känd för Guds prövning av Abraham med att befalla honom att offra sin son Isak, vilket visar på en ganska grym Gud. I Anita Goldmans berättelse är denna händelse osynlig för att man skall läsa det mellan raderna vilket gör det svårt för läsaren om den inte har bibeltexten i minnet. Här ändrar också Anita historien från bibeltexten med att huvudpersonen Sara dör i sin förundran och förtvivlan över varför Abraham tagit med sig offerved och sonen Isak ut i öknen utan offerdjur. Men exakt varför Gud straffar henne får vi inte riktigt veta , om det är för att hon hjälper en kvinna att försöka utföra abort för att rädda hennes liv, eller på annat sätt försöker hjälpa kvinnorna med örter och kroppsliga övningar som hon fått som en rest från Ur, hennes historia, hennes mamma. Eller om det för att hon helt enkelt inte kan släppa taget och omfamna Abrahams Gud med öppna armar utan motstånd. Något klart svar på dessa frågor kan man inte hitta i Anita Goldmans berättelse som lämnar ställningen öppen för läsaren att ta.

Varför finns då dessa ständiga jämförelser mellan Urs gudar och Abrahams Gud? Abraham proklamerar ju i en dispyt med Sara att Gud är månen men inte själva månen. Detta visar på en typisk karaktär hos källa P (prästskrifterna) som står som källa till första Mosebok i Bibeln (föreläsningsanteckningar från Sören Dalevi). Källa P sätts i efterexil tid och därför förklaras fenomenet med den ständiga polemiseringen med Babylons gudar, exempelvis att de två himla ljusen är Guds skapelse som kan läsas i den tidiga delen av Genesis (”Gud gjorde de två stora ljusen” 1 Mos 1:16). Det är alltså viktigt för källa P att påpeka att Gud är den som skapat allt även de som symboliserar omgivningens gudar kring Israel, solen och månen var gudaväsen i den Babyloniska mytologin. Vad som kristalliserar källa P är alltså en kritik mot de babyloniska Gudssymbolerna och dess religion och mytologi. Kanske är det därför författaren Anita Goldman låter sig använda en liknelse till Höga Visan som kan tolkas som en kritik emot sexualmytologin i omgivningen till Israel. Kanske är det författarens mening att fortsätta traditionen med en polemik mot andra kulturers gudsdyrkan.

Men den gnagande frågan kvarstår ändå varför Anita Goldman framställer Sara i sitt motstånd till stammens starka patriarkala struktur som en frihetskämpe, en kämpe som inte drar sig för att sätta sig själv i stor risk för det hon känner är rätt. Som en person som ser orättvisor och lidande och försöker så gott hon kan hjälpa till. En frihetstolkning, eller en feministisk tolkning är ju som sagt tidigare inte helt omöjligt att se i denna kontext eftersom den inte kan likställas med ett anakronistisk tolkningssätt.

Jag kan inte annat än att tolka det som att författaren Anita Goldman har svårt att ta ställning och försöker verka likgiltig genom att försöka skapa obesvarade frågor för läsaren att ta ställning för, men hon misslyckas eftersom läsaren även tar med författarens ställning i sin egen tolkning och lämnar läsaren i sticket. Anita Goldman förbiser att läsaren kan fråga sig vad hon som författare har för tankar kring denna bibliska historia i omtolkning och där anser jag är hennes svagaste länk. Jag hade hellre sett att hon tagit ställning i berättelsen, för trots allt, livet handlar om att ta ställning.