Den nyliberala gurun Johan Norberg skrev en krönika i Metro (2010-01-20) där han förklarade varför jordbävningen har kunnat slå så hårt mot landet:
”Haiti är ett av världens fattigaste länder, och det är ett skäl till att jordbävningen blev så förödande. Därför är det inte bara en naturlig katastrof, den är delvis skapad av människor – av despoter och banditer. […] Men vi västerlänningar har också bidragit till Haitis fattigdom med handelshinder. Svenska Vin & Sprit slutade för några år sedan köpa pomerans till glöggen från Haiti.”
Ja vi västerlänningar har bidragit till Haitis fattigdom, men långt mer än vad Norberg påminner. Tyvärr finns inte det historiska perspektivet hos Norberg om det inte passar hans matematiska plattityd (kapitalism = högre tillväxt), därför utlämnar han att västvärlden använde Haiti (eller närmare sagt ön Lilla Spanien – Hispaniola) som en mellanstation i den globala slavhandeln och senare i den imperialistiska dragkampen.
Spanien var den första kolonialmakten över ön Hispaniola, och den sög ut öns guld och tvang indianerna att arbeta i gruvor (den som vägrade gå ner i guldgruvorna dödades eller såldes som slav). Det var år 1492 den 5 december som Christofer Columbus landade på ön och annekterade den till Spanien. Men det tog inte lång tid förrän indianerna i ledning av drottningen Anacaona försökte driva ut de spanska erövrarna. Indianerna lyckades förstöra den första bosättningen (La Navidad), men tillslut fångades Anacaona och dödades. Hon hyllas dock än idag som en av grundarna till landet. Med tiden utrotades indianerna nästan helt på ön, och i början av 1500-talet godkände Karl I av Spanien handeln med afrikanska slavar som nu började komma till ön.
Den andra kolonialmakten över ön var Frankrike, som fick inflytande över öns västra del (Saint-Domingue) genom en överenskommelse med Spanien i slutet av 1600-talet, och under 1700-talet började det komma mängder av franska kolonialister. Kolonin kom att bli Frankrikes värdefullaste under 1700-talet då den levererade två tredjedelar av Europas tropiska produkter. Slavhandeln växte också i samband med utvecklingen, och kolonin blev snabbt en av de brutalaste där en tredjedel av de nyanlända slavarna dog.
I samband med de svåra förhållandena och den franska revolutionen revolterade de svarta slavarna gentemot den franska kolonialmakten. Revolutionen började 1791 och höll på över tio år. Under denna tid lyckades de franska trupperna fånga slavgeneralen för upproret, Toussaint l’Ouverture, hans sista ord löd: ” In overthrowing me, you have cut down in San Domingo only the trunk of the tree of black liberty. It will spring up again by the roots for they are numerous and deep”. 1804 lyckades slavarna besegra kolonialmakten och förklarade landet självständigt under namnet Haiti. Dess betydelse som Latinamerikas första självständiga stat och dessutom det första lyckade slavupproret, som genererade till en självständig svart stat, var enorm i tider av koloniala idéer.
Just därför kunde världens stormakter Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA inte låta Haiti var ifred. Landet blev en farlig symbol för uppror bland de svarta slavarna, och en inspiration för en revolutionär avkolonisering. Men landet blev också en fristad för handel i och med att landet nu blev en självständig ö i ett hav av kolonier. Eftersom landets hamnar var öppna för alla blev det en viktig försörjningsstation för ångbåtarna som började ta över haven. USA hade också ett särskilt intresse för Haiti eftersom det låg strategiskt längs vägen till Panamas skyddade hamn, som kallades för ”Nya världens Gibraltar”.
Vid slutet av 1800-talet började fritt arbete och feodala strukturer att bli en motsättning till den växande befolkningen, vilket krävde fram en industriell utveckling som lockade till sig stormakterna uppmärksamhet. Stormakterna tog Haitis behov av utveckling som ett tillfälle att exploatera landets sockerrör, kakao, skog, kaffe och oljefyndigheter. Även om Haiti var självständigt som stat väldigt tidigt så kontrollerades landets utrikeshandel av grosshandlare från stormaktern, som i praktiken hindrade landet från att ta egna initiativ. Förutom att ha kontroll över landets utrikeshandel, så verkade stormakterna för att garantera landets skuldsättning till utlandet. Landets nationalbank och centralbank var bägge franska.
Frankrikes inflytande i Haitis affärer minskade dock i början av 1900-talet och togs över av ett allt mer aggressivt USA. Mellan 1907 och 1908 kontrollerade USA 67 % av landets import och dess inflytande ökade med tiden. USA:s dominans vad gällde finansiella investeringar ökades också astronomiskt under 1900-talets första hälft. Med investeringarna kom kontrakt där stora områden mark överläts till amerikanskt kapital. USA kom att stegvis amerikanisera Haitis nationalbank år 1910, och tog kontroll över landets tullar och den politiska makten. Det slutade med att USA ockuperade Haiti med militär år 1915 den 28 juli, en ockupation som varade till 1934.
Efter USA avslutade sin militära ockupation var statsmakten i landet instabil tills Dr. François Duvalie (Papa Doc) valdes till president 1956 till sin död 1971. Landet föll efter hans död återigen i instabilitet, med konstitutionsändring och statskupper. USA försökte hela tiden vara i vägen för en demokratisering av landet, bland annat genom att bekämpa den demokratiskt valde presidenten Aristide i början av 1990-talet. Paramilitära och militära grupper som grundades och utbildades av USA:s ockupationsmilitär och CIA var inblandad in kuppen mot Aristide.
Bush den äldre reagerade på den misslyckade demokratiseringen i Haiti med att avsluta USA:s stöd till den demokratiskt valda regeringen, och istället ge sitt stöd till ”democratic forces” som egentligen var ekonomiska elitgrupper och näringsliv. Något som borde falla nyliberalen Johan Norberg i smaken. Konsekvensen av denna amerikanska stödpolitik spädde dock på hindren för en demokratisk utveckling i landet. Både Bush den äldre och Clinton bröt mot OAS:s handelsembargo mot militärjuntan. Clinton gav till och med i hemlighet ett godkännande till oljeföretaget Texaco Oil Company att skicka olja till militärjuntan.
Dagen efter Clintons hemliga oljeförbindelser med diktaturen avslöjades och spreds i media skickade Clinton marinen till Haiti för att ”återupprätta demokratin”, och nyheten om Clintons stöd till militärdiktaturen föll i mediaskugga. USA:s vilja att ”återupprätta demokratin” i landet kom dock med ett krav på Aristide – han var tvungen att ta till sig ett nytt politiskt (nyliberalt) program som hans motståndare i valet 1990 förlorade med, men som USA stödde. Det nyliberala programmet skulle förstöra det sista av landets ekonomiska suveränitet, och som en följd av detta proklamerade Världsbanken med glädje att de nyliberala reformerna skulle gynna landets affärsklass. Bönderna slogs dock snabbt ut när de inte kunde klara sig i konkurrens med USA:s jordbruksproduktion, och de fattiga i slumkvarteren kunde inte längre hoppas på en strukturell förbättring.
Med Bush den yngre slutade USA att sända humanitär hjälp till Haiti, och USA försökte påverka internationella organisationer att göra detsamma. Resultatet blev att Haiti fått betala dyrt för sin stolta historia av formell statlig självständighet. Från att ha varit plundrat av kolonialmakter, och nästan förstörts i sin självständighetskamp gentemot Frankrike, till att ha blivit kontinuerligt utsatt av en hänsynslös imperialistisk politik från USA till våra egna dagar. Därav har vi nyckeln till Haitis fattigdom och dess avsaknad av en strukturell stabilitet och välfärd. Den nyliberala politiken som påtvingats landet har varit förödande och har varit en reell bidragande orsak till den nuvarande humanitära katastrofen. Haiti behöver ökad suveränitet och en kraftig ekonomisk summa från de hycklande aktörerna USA och Frankrike, inte mer svada om marknadens helande hand.
Källor:
LRB – Paul Farmer – ”Who removed Aristide?”
Z magazine – Noam Chomsky – ”U.S. & Haiti”
Kolonialismens svarta bok – red. Marc Ferro