Fadren är ett psykologiskt drama som kretsar kring en, medvetet eller omedvetet, konspirerande hustru gentemot sin man (Ryttmästarn). Dock är inte denna handling självklar på ett banalt sätt utan subtilt inlindad efter dramats gång, vilket tyder på Strindbergs skicklighet som realistisk berättare.

Berättelsen livnär sig på idén att mannen aldrig, av princip, kan veta om ens barn är ens eget. Ett öde som Ryttmästarn delar med en annan av dramat karaktärer – Nöjd. Kvinnan kan vara helt säker om barnet är hennes, vilket hustrun i denna berättelse utnyttjar för att driva sin man till slaganfall.

Dramat är kort men slagkraftigt om människans utsatthet och bräcklighet, den blottar hur viktigt perspektiv och tolkning är för oss för att förstå verkligheten, över hur förskräckligt lättvindigt det kan vara att bedra sig själv och andra. Med fadren slutar det med att hans liv, idé och övertygelse vänds upp och ned. Det väcker otäcka frågeställningar, hur mycket har sanningen blivit offrad genom egoistiskt ränksmideri.

Att det just är en hustru som konspirerar för egoistiska skäl är till Strindbergs förtjänst, som helst såg att kvinnan var jämlik mannen även vad gällde maktkamp och möjlighet till egoistisk förruttnelse. I fadrens värld är det kvinnan som har övertaget och en stark övertygelse.