För mig har Shakespeares dramaturger varit något av en paria. Denna negativa fördom gentemot hans verk skapades av en citatfetischering från Hollywoodfilmer och amerikanska TV-serier. Där behandlades Shakespeare som ett atomistiskt uppslagsverk, där meningar kunde associeras utanför dess kontext, en slags ”fast food”-variant för att etablera en karaktär som litterärt eller kulturellt lärd. Denna mall blev med tiden så förutsägbar att det för lång tid omöjliggjorde ett verkligt intresse.

Mitt intresse för Shakespeare som nu lever väcktes av förståelsen att hans sagor berättades realistiskt, ty trots att det handlar om till synes enkla myter så är den verkliga människan alltid närvarande. Denna närvaro finns i dramat Julius Caesar, där även Caesar får en mänsklig karaktär, med styrka och svaghet, och det märks att Shakespeare studerat den mänskliga gestalten på en hög nivå.

Jag skall inte försöka redogöra berättelsen i detalj, eftersom det är mycket bättre att läsa den själv, och uppleva det mänskliga genom egen erfarenhet. Kortfattat handlar berättelsen om en furste som skaffat sig den högsta makten i samhället, och personer som är beredda att rädda republiken från en envåldshärskare. I själva verket skulle man kunna hävda, tvärtemot vad dramats titel antyder, att det är de konspirerande mördarna som är huvudkaraktärerna. Handlingens höjdpunkt ligger vid mordet på Caesar, och handlingens katastrof ligger vid mördarnas olyckligt slut.

Man skulle kunna tänka sig att ett drama med titeln Julius Caesar skulle porträttera en übermensch, men istället framkommer en man som tvivlar och åldras. Caesars kroppsliga svaghet betonas i berättelsen, och han är inte den självsäkra mannen man skulle kunna tänka sig. Bland annat diskuteras Caesars fallandesjuka, och han tvivlar om sin framtid; även om han inte uttrycker feghet, så finns en rädsla och tecken på svag vilja. Det är också i dessa stunder av rädsla som Caesars briljans blir klar, exempelvis hans utfall mot feghet: ”En feg dör många gånger, förr´n han dör, den tappre smakar endast en gång döden.” Ty, Shakespeare porträtterar inte Caesar som en man med bara svagheter, alltså varken som övermänniska eller undermänniska.

Ett intressant exempel på detta är när sammansvärjarna Brutus, Cassius, Trebonius och Decius tvivlar om Caesar skall anlända till den planerade mordplatsen. Cassius vet nämligen att Caesar trots sin åberopande rationalitet har börjat vackla inför en skrockfullhet om onda drömmar. Då svarar Decius att om Caesar skulle tvivla om att komma så skulle det vara tämligen lätt att få honom att ångra sig, ty: ”att man enhörningen med träd kan fånga, en björn med spegel, elefant i grop, lejon i garn och människan med smicker. Men om jag säger, att han hatar smicker, så blir han nöjd och smickrad allramest”. En ironisk konsekvens av ett förhöjt och naivt ego; att tro sig stå över mänskliga laster.

Dock, som jag nämnt tidigare, är det de som sammansvärjer som befinner sig i berättelsens blickfång. Den karaktär som fångar det mesta är Brutus, vän till Caesar och sedermera en av hans mördare – ett av alla ironiserande tragedier i berättelsen. Brutus beskrivs som en boklärd och filosofens man, känd för sin heder och sin rättskänsla. Ett problem hos Brutus är hans inåtvändhet som gränsar till en social naivitet – han förutsätter att alla skall förstå hans rationella resonemang och övertygelse om republiken. Exempelvis talar han till massan vid Caesars bår genom att försöka väcka deras förnuft om det rationella att rädda republiken från en monark. Men istället eggas massan upp av Antonius, som Brutus lovat hålla tal vid båren med en naiv förhoppning att Antonius inte skulle utgöra någon fara. Antonius vänder massan mot Caesars mördare genom att tilltala dess mindre ädla sida. Således undviker Shakespeare att underminera sin estetik till ett apologetisk manifest, och istället blir dramat en estetisk gestaltning av den reella människan – med dess svagheter och styrkor, oavsett om man är en härskare, filosof eller en del av massan. Dessutom en symbolik som tangerar med att Caesar representerade folket, det plebejiska behovet och intresset, vars klassmässiga provokation ledde till det första dramatiska politiska lönnmordet mot en progressiv politiker som försökte gynna folket och jämna ut klasskillnaderna.