Människan är en av få däggdjur (ca 10 %) som har långvariga monogama sexuella relationer där hormonkomplexet för män gynnar ett faderskapsbeteende, med en reducerad sexuell dimorfism mellan män och kvinnor – d.v.s. människan är en av däggdjuren som har mindre skillnader mellan könen både morfologiskt och beteendemässigt (Kleiman 1977, Campbell et al. 2008). Hormoners påverkan på människans beteende skapar alltså mer likheter mellan könen jämfört med andra däggdjur.

Hormoner är molekyler i ett större system i kroppen som möjliggör kommunikation mellan celler, där inte bara att hormoner indirekt gynnar visst beteende utan även tvärtom hur beteenden kan påverka hormoner, denna växelverkan mellan hormoner och beteenden kallas bidirektionell (Nelson 2011). Studier visar exempelvis hur både män och kvinnor har samma förhöjda oxytocinkoncentrationer efter 6 månader tillsammans med nyfödd.

Vad gäller specifikt för testosteronet så är studier motsägande vad gäller koppling till aggressivitet, senare studier visar att testosteronet snarare gynnar människors sökande efter social status genom att reglera rädsla och hanteringen av stress (Eisenegger et al. 2011). Koncentrationen av testosteronet hos män är också påverkad av mäns beteende som exempelvis brist på sömn som minskar koncentrationen (Berg & WynneEdwards 2001, Place 2001).

Om nu patriarkala destruktiva beteenden kan förklaras som en biologisk verkan, så innebär det en biologisk reduktionism som dikterar mänskligt beteende och fjättrar henne till sin ”biologiska” existens. Det skapar en dikotomi mellan ”biologi” och ”social miljö” vad gäller människan och hennes beteende, biologer är däremot överens om att människan är en fenotyp där även fysiska egenskaper fungerar i en växelverkan med miljön.