Övergångssamhället är genom den ”socialistiska” (eller vad man nu vill kalla den) planekonomin kristalliserad i sin icke-kapitalistiska ekonomi, i just att den övergått från varulagen om profitmaximering genom konkurrens, till ett system utan incitament för profitmaximering. Det är i själva undergrävandet, eller avskaffandet, av varuekonomins grundkategorier som är argumentet för planekonomin.

Just Sovjetunionen kan, trots sin stalinistiska kontrarevolutionära utveckling, tas som ett reellt exempel på en icke-kapitalistisk ekonomi, som förklarar varför Sovjetunionen kunde utmana den kapitalistiska världen vad gäller industrialisering och utveckling. Det stalinistiska förtrycket lyckades dock till slut kväsa den revolutionära glöden och rämna systemet till intet, men som exempel är den intressant för att påtala möjligheten att upprätthålla en väl fungerande ekonomiskt system utifrån en gemensam ekonomi fritt från konkurrens och profitmaximering.

En del kritik från vänstern går dock ut på att förklara sovjetunionen som ett kapitalistiskt eller statskapitalistiskt samhälle med tanke på att det existerade kapitalistiska rester som lön och pris, men också att företag ingick i ett så kallat kontraktsystem. Förekomsten av lön och pris är dock inte kategorier som statuerar ett kapitalistiskt samhälle vilket jag tidigare har påvisat i denna serie blogginlägg.

Hur såg då det sovjetiska kontraktsystemet ut? De direkta kontrakten mellan tillverkningsföretag och bransch infördes på den 18:e partikongressen 1941, vilket mycket riktigt ledde till en tävlan om överenskommelser som kringgick planen (bland annat undvek de planens krav på distribution). För att lösa detta införde ministerrådet år 1949 s.k. övergripande kontrakt (årliga och obligatoriska) som företagskontrakten måste följa inom ramarna. År 1965 reformerades kontraktssystemet som ökade företagens frihet att bestämma över detaljer i avtalen, men fortfarande:

– var företagen tvungna att rätta sig efter planen (alla överordnade planer inkl. gosplan). De friheter företagen hade handlade om leveransdatum, förpackningar etc.

– bestämde planen produkternas kvalitet, priser, destination, kvantitet.

– hade planen mer befogenheter kring viktiga produkter vad gällde just kontraktssystem och förhandlingar.

– hade planen rätt att upphäva eller ändra kontrakten.

– existerade en planmyndighet (Arbitrazj) som hade till uppgift att kontrollera att kontrakten följde planen.

– var de kontrakt som inte följde planens pris, leverans och kvalité inte bindande, och företaget riskerade rättsliga åtgärder. Dessa åtgärder skärptes 1967.

Ergo: de sovjetiska företagen hade aldrig en funktion som autonoma företag som själva kunde bestämma pris och kvalité. Vilket gör att vi landar i en analys som Harvard-ekonomen Martin Spechler formulerat ganska bra:

”Det sovjetiska kontraktssystemets funktionssätt och de grundläggande principerna för dess tillämpning visar att det är utformat för att befordra planen och inte någon sorts socialistisk fri företagsamhet. Den decentralisation av valmöjligheter, som kan tillåtas företaget, är ett medel för att främja ändamål, vilka fastställs centralt”

Sovjetföretagen kunde helt enkelt inte vara kapitalistiska, eftersom de inte kunde konkurrera med varandra, eftersom pris, kvalité och leverans kontrollerades och bestämdes av planen – inte av de enskilda företagen. Upprättandet av kontrakten var för att skapa en direkt kontakt mellan producent och konsument (ex: bättre varusortering), och därigenom förhindra en övercentraliserad rigiditet. Någon marknad existerade inte heller, eftersom det förutsätter viss frihet för säljare och köpare och fria priser som reagerar på konsumtionen.