Så då har jag läst ut Franz Kafkas Slottet efter mycket om och men, för det är ju så att idag lever vi mitt ibland en ironisk och cynisk generation. Det behöver inte vara något särskilt fel med det, med tanke på den värld som omger oss idag. Författare som av någon anledning ansetts sätta särskilda krav på läsarens ambition och intresse för språk har tidigare snabbt blivit elitkultur, och därmed grävt sin egen grav gentemot de som omfamnat en vulgär progressivitet med ryggen vänd mot intellektualitetens förmåga till reflektion och distans.
Jag har blivit tillsagd att melankoli är mycket lättare att skriva än glädje. Men jag är inte alls säker på det. Graden av svårighet måste vara i en ungefärlig grad för båda känslorna. Vad som är svårt att skriva är distans och reflektion; att främja intellektets främsta verktyg. Det är mycket lättare att skriva om människans metafysiska egoism eller om människans speciella kraft i kärleken, än att just bryta barriärer och våga öppna ögon för nya sätt att se och betrakta vår tillvaro.
Franz Kafkas litteratur är av det intellektuellas natur. Kafka bryr sig inte om att måla den fagra kärleken på duk eller basunera ut ett meningslöst människoförakt, utan försöker säga något annat. Boken Slottet har liknelse med boken Processen i individens näst intill totala underordning av den byråkratiska makten, men skiljer sig på väsentliga områden som just kan ha betydelse av bokens slut.
Vilket för mig till en annan sak angående Slottet. När huvudpersonen K. i berättelsen kommer fram till byn med Slottet för en anställning som lantmätare finner han just svårigheten att kunna tolka och komma fram till myndigheterna, och finner sig fast hos de enkla byborna. Här är liknelsen med Processen. Men sedan lyckas han förälska sig med en tjänarinna, Frieda, till en myndighetsperson, Klamm. Och här finner jag olikheten och just betydelsen av slutet av boken som handlar just om K.s relation till Frieda, som i sig poängterar individens handfallenhet gentemot makten. Men inte blott det, utan poängteringen utifrån slutet syftar även på K.s egna handlingar. Däri ligger också skillnaden och även en annan dimension än boken Processen.
Men allt detta beror också på att slutet är just slutet som Kafka tänkte sig. Eftersom Kafka inte gav ut sina romaner under sin livstid kan det vara svårt att vara säker på om han blev klar med romanen. Men slutet – som är- förstör ingalunda romanen i sig, det måste påpekas, utan tvärtom ger styrka åt kärlekshistorien som tar nästintill överhand i mitten av denna surrealistiska berättelse. De långa stilistiska replikerna i denna kärlekshistoria får därmed en bekräftelse i sig själv. Tanken måste alltså fokusera på just detta förhållande. Förhållandet mellan individ och Herre blir då sekundär men ingalunda mindre värd. I själva verket kan man säga att kärlekstragedin är ett sätt att förmedla konsekvens av dualismen Herre/undersåte. Dualismen syns också i det schema Kafka utgår ifrån i sitt skrivande, där Slottets ’värld’ blir en motsättning till Byns ’värld’, och där skenet (Slottets reella utseende) beskrivs som en motsättning (i realiteten till synes trasiga bystugor) till Slottets strukturella makt över Byn och dess invånare.
En annan intressant och typisk teknik för Kafka är att införliva en karaktär i berättelsen som tar en tredje ståndpunkt mot dualismen. I Slottet är det personen Amalia som går utanför det strukturella för slottet/byn och kliver ut ur berättelsen med en distans vilket får henne att bli större än dem omkring henne vilket huvudkaraktären även ser. I själva verket är K. likadan som Amalia, men K. vägrar sturskt att erkänna sin tredje position.
Kafka är inte för alla, eller rättare sagt; är inte för alla i en viss tidpunkt eller stämning att kunna uppskatta bisarra berättelser i en förmedling av något djupare än enbart Kärlek eller misantropi.