Johannes Edfelt skrev att denna bok var ett ädelt konstverk. Anledningen till varför man i just sådana romaner reflekterar över begreppet konst ligger i textens uppbyggnad. Texten i boken Siddhartha är inte bara text utan till synes perfekta ordval i ett övertänkt pussel. Varje mening är livsviktig för berättelsens helhet. Ingenting känns onödigt. Naturligtvis krävs det en stor diktare för att klara av en sådan bedrift. Det är intet för intet Hesse fick Nobels litteraturpris och anses vara en av Tysklands främsta författare (blev så småningom schweizisk medborgare).

Boken handlar om en indisk bramanpojke vid namn Siddhartha som beger sig ut i världen, lämnar sin far, för att söka vishet.

Som barn var han älskad, men sökte ändå tidigt till samtal med de vise. Han älskade nämligen inte sig själv – Jaget.

”Glädjen bodde inte i hans hjärta när han vandrade på fikonlundens rosenstigar…” (s.6)

Han förstod att de visa (bramanerna, prästerna) visste mycket men saknade viljan att ta fram lärdomen om Atmans (världens enhet) förhållande till Jaget. De kunde inte släcka hans törstande efter frigörelse.

”Bodde då icke Atman inom honom, flöt då icke urkällan i ens eget jag, det var denna man måste göra till sin.” (?)

Därför beslutar sig Siddhartha att söka sig till asketerna – samanerna – för att där fokusera på Jaget. Där hoppades han kunna bli fri från törsten, önskningarna och drömmarna, genom att utplåna Jaget. För att på det sättet få reellt ta del av livets hemlighet.

Efter att ha lärt sig meditera bort sitt jag hos samanerna kommer han fram till följande:

”Vad är meditation? Vad är flykt från kroppen? Vad är fasta? Vad är att hålla andan? Det är flykt från jaget, det är en kortvarig befrielse från existensens kval, en kort bedövning av smärtan och en glömska av livets meningslöshet. Samma flykt, samma bedövning finner oxmotaren i härbärget när han dricker några skålar risbrännvin eller jäst kokosmjölk. Då känner han inte längre sitt jag, då känner han inte längre livets smärtor, då erfar han en kort bedövning. Insomnad vid sin skål med risbrännvin finner han detsamma som Siddhartha och Govinda när de med långa övningar utträder ur sina kroppar och dväljs i icke-jaget. Så är det, o Govinda.” (s.16)

Govinda som han samtalar med är en nära barndomsvän som följer med honom till samanerna för att bli asket. Siddhartha tar tillslut till sig allt vad asketismen kan lära en människa, tålamod, fasta och tänka. Men något fattas, vilket får honom att kritisera asketismen.

När ett rykte sprider sig om en upplyst människa Gotama – Buddha – bestämmer sig Siddhartha och Govinda att lämna samanerna för att leta upp honom. När de tillslut kommer fram till Buddhas trädgård ser Siddhartha honom på hans uttryckbara kroppsspråk av frid, fullkomnad och ro. Buddha uttryckte inte något sökande, någon vilja, någon ansträngning blott ”ljus och frid” (s.25)

Buddha lovade förlossning genom hans lära. Livet var lidande och den som följde Buddhas väg fann lösningen från lidandet. Govinda lockades starkt till denna lära och anslöt sig för att bli munk. Men Siddhartha tvekade om Buddhas lära var den rätta vägen till frigörelse.

Siddhartha möter Buddha i hans trädgård och förklarar vad han anser vara en lucka i hans lära om enhetsvärlden. Buddha påpekar dock att lärans mål inte är att vara perfekt utan att få resultat. Siddhartha medger att Buddha hittat sin egen förlossning genom sitt eget sökande, men att den inte hittats genom läran och påpekar att ingen kan frigöra sig genom en lära. Varför läran inte kan hjälpa en att utplåna jaget beror på att läran i sig blir en del av jaget.

För att frigöra sig från jaget måste Siddhartha söka sin egen väg – som Buddha själv gjorde. Nästa steg i äventyret för bramansonen som blev asketyngling var att själv ta del av livet, av omvärlden. Här skiljs alltså vännerna Siddhartha och Govinda åt skilda vägar.

Han börjar se tingens och de levande varelsernas konkreta tillvaro. Han började umgås med en kvinna som gjorde kärleken till konst och lärde honom allt hur en man kunde behandla en kvinna. Lärde sig samla pengar, kasta tärning och spela schack. Lärde sig att bli en rik man och befalla tjänare. Men trots att han hade gott om pengar och spenderade mycket så blev han allt mer grinig och kände allt mer missmod, slapphet och frånvaro av kärlek.

Tillslut ledde hans själsliga krämpor att han på äldre dagar funderade på självmord. Han kände sig eländig och äcklig.

I själva stunden han ska släcka sitt liv i floden förnimmer han återigen stavelsen Om och dess innebörd av det fullkomliga eller fulländningen. Stavelsen Om är i indisk meditation en utbredd tradition för att liksom stiga in i hela rummet eftersom stavelsen resonerar bra som eko. Siddhartha själv ansåg sig höra stavelsen från flodens brus.

När han vaknar upp bredvid floden är han som en ny människa men samtidigt fortfarande Siddhartha. Han känner inte längre något hat mot sig själv, och insåg nu att han först nu har upplevt en tidigare kunskap om att all världens lust och rikedom inte är något gott. Lärandet var därför inte tillräckligt tidigare för att få honom till insikt. Förlamad av för mycket vetande, texter och regler hade en tidigare förvandling av jaget hindrats, men nu hade han upplevt kunskapen inte bara i tanken utan i kroppen.

När Siddharta i sista delen av berättelsen får ta del av sin son och kände den själviska kärleken som fader till sin son börjar han på allvar uppskatta de barnsligheter världsmänniskorna tillstod sig med. Dessa till synes irrationella handlingar som människan ibland kunde uträtta. Detta beredde honom till att börja se alltings beroende och jämställdhet. Att för första gången känna sig jämställd till de så kallade barnmänniskorna (världsmänniskorna). De var inte så olika de visa.

Det var i det ögonblicket Siddhartha blev reellt medveten om målet i sitt sökande, det var att i alla ögonblick kunna ha möjligheten att tänka enhetstanken. Totaliteten. Att reellt bli en del av enheten.

**************************************

David på bloggen Davids skrivarkiv skriver om boken Siddhartha på följande sätt: ”Flera gånger i boken väcks frågan om vad det är som är viktigt och värdefullt. Ena stunden föraktar till exempel Siddharta barnmänniskorna, men andra stunden ser han barnmänniskornas enfaldighet som mer värdefulla än hans egen vishet. Men att fulländningen är det högsta, det mest önskvärda och slutgiltiga målet ifrågasätts dock inte. I Hesses ”Glaspärlespelet” står till exempel meditationen och självförverkligandets betydelse i konflikt med kampen mot krig och kampen för en bättre värld, men något sådant perspektiv framträder inte i ”Siddharta”.”

Men som jag tidigare refererade så kritiserar Siddhartha visst meditationen och flykten från jaget. David kritiserar boken för att vara skriven ”på gränsen till klyschigt och stereotypt.”. Och visst skulle man kunna tycka det om inte är medveten om att bokens berättelse är just framställd på ett pedagogiskt sätt i likhet med andra religiösa traditionella texter. Tydlighet är i sådan kontext något efterstävandevärt. Därför borde man inte läsa Siddharth som en av Hesses andra bocker, utan mer som en lång pedagogisk dikt. Det till synes klyschiga och stereoptypa blir då inte störmoment i denna vackra berättelse.

David verkar även ha missat vad berättelsen menar med sin beskrivning av Siddhartha. Gång på gång kritiserar David hur läsaren i förväg redan vet vad Siddhartha tillslut ska komma till insikt om. Men missar därmed att det i berättelsen beskrivs att Siddhartha redan vet vad som är rätt, redan vet att han behandlar sonen fel, redan vet att överdriven rikedom och lust är fel, men kan inte göra något åt det för att han är en människa. Det är det som är själva kärnan i boken, och David missar det helt.

Egentligen kan man beskriva kärnan i boken i en enda mening: ”Den vishet som en vis söker meddela låter alltid som dårskap” (s. 114)

Vishet kan inte meddelas, blott vetande.