Ritualer i primitiva och moderna kulturer – en studie av ”Purity and Danger” av Mary Douglas

Mary Douglas försöker i sin bok att bemöta en tidigare syn på primitiva religioner och samhällen som hon anser vara felaktig i sin otillräcklighet. Hon menar att det är fel att påstå att primitiva religioner styrs och kontrolleras av rädsla, och menar att uppfattningen om att ”smuts” (dirt) sätts i motsats till ordning i själva verket är en mycket bättre förklaring till varför primitiva samhällen kan visa ångest inför uppfattning av ”smuts”. Istället för att ångesten styrs av ett försvar från sjukdomar (bakterier, virus) så består även vår städning till att ordna vår omgivning.

I det första kapitlet (Ritual Uncleanness) tangerar hon uppfattningen om just ”smuts”. Där talar Douglas om att man kan se vår egen uppfattning av smuts är innefattande av två olika slags idéer; nämligen för hygien och normer, varvid uppfattningen av hygien ständigt uppdateras i en allt mer tillökande kunskap. Hon påpekar dock att oavsett hur rigorösa normer vi kan ha i vårt moderna samhälle vad gäller ”smuts” så kan man inte påstå att det existerar någon uppfattning av helighet (sacredness) i våra regler om smuts. Men att man i primitiva samhällen faktiskt kan se en ganska stor koppling mellan helighet och orenhet (uncleanness). Exempelvis tar Douglas upp hinduismen, där man förvisso inte kan tänka sig att det orena och det heliga skulle kunna existera i samma språkliga termkategori, men där uppfattningen om nedsmutsning (pollution) kan erbjuda en vidare förståelse av korrelationen mellan ren och oren.

Douglas försöker också ganska tidigt att redogöra och lista de forskare hon anser har en felaktig analys av de primitiva religionerna påverkade av etnocentrism och vulgära evolutionära scheman. Hon kritiserar Taylor, Smith och Frazer bland annat för den falska uppdelningen av religion och magik , och tyr sig istället till Durkheim som hon menar arbetade fram en annan syn på religionen, som jag också ser en viss liknelse till Eliades skiljande av det heliga och det profana och kopplingen till det kollektiva/samhället. Uppfattningen om det smutsiga och studiet av de primitiva samhällena handlar enligt Douglas om forskning i symboliska system, men Douglas går även så långt som att ifrågasätta en väsentlig skillnad i att moderna människor städar utifrån hygien och att primitiva människor städar utifrån symbolik. Hon menar att skillnaden enbart kan handla om detaljer eftersom vi inte för länge sedan saknade vår patologiska kunskaper om bakterier och virus. I likhet med Eliade så påpekar hon alltså med rätta att även vi moderna, sekulariserade, människor har rester av religion även om de i sig själv är tömda på religiöst innehåll. För att kritisera Douglas skulle jag vilja ifrågasätta giltigheten i att ta bort hundra år av historia i vårt moderna samhälle för att påpeka en liknelse mellan modernt och primitivt. Trots att vi har rester kvar av symbolisk renhetuppfattning så vill jag påstå att den hygieniska anledningen till vår uppfattning av renhet idag är större än den rent symboliska, att de hundra åren av patologisk vetenskap de facto haft konsekvenser för den moderna människan. Även om Douglas menar att samma princip vad gäller nedskräpning/nedsmutsning (pollution) gäller heligt som sekulärt, så påpekar ändå Douglas att den primitiva kulturen använder den i högre kraft: ”With the moderns it applies to disjointed, separate areas of existence.”

För att ytterliga försöka definiera den symboliska innebörden i begreppet smuts eller orenhet tar alltså Douglas in förståelsen av ordning, där saker som inte passar i ett ordnat mönster betraktas som orent eller smutsigt. Exempelvis tar hon upp hur stammen Nuer behandlar monstruösa födslar som att det av tillfällighet fötts en flodhäst till människa, denna ”flodhäst” tar de sedan försiktigt tillbaka till floden. Den monstruösa födseln passade alltså inte in i hur Nuer kategoriserar en människa. Ett annat exempel är hur tvillingar i vissa västafrikanska stammar anses borde dödas vid födseln eftersom det bryter mot regeln att två människor inte kan bli född från samma livmoder samtidigt.

Under rubriken ”The Abominations of Leviticus” tar Douglas upp matreglerna i analys. Det har ju kommit upp förklarande anledningar till reglerna som om de skulle vara medicinska eller strikt etiska. Men Douglas menar att man istället borde ta hänsyn till vad texterna säger och hur de förklarar reglerna i termen heligt. Termen helighet i sig kopplas till uppfattning av helhet (completeness), och därmed underförstått till uppfattning av ordning. Douglas menar alltså att stadiet heligt bara kan nås om individerna befinner sig i de klassifikationer som de anses tillhöra, och att klassifikationerna inte kan blandas ihop. Därför skall alltså reglerna för mat och även sex (ex. incest, otrohet) betraktas utifrån mönstret för klassifikation i en specifik ordning och inte av moral. När det gäller exempelvis djuren och hur rena de betraktas beror det på hur bra de kan inordnas i de korrekta klassifikationerna, det är därför Douglas menar att grisen betraktas som oren eftersom det enligt klassifikationerna betraktas som ett gränsöverskridande djur. En sådan kategori är exempelvis hur djuret rör sig i förhållande till det ”rätta” sättet att röra sig i elementet (på marken, under vatten, i luften etc.), flygande ekorrar, vattendjur som inte har fenar etc.

När det gäller den primitiva kulturen återkommer Douglas i ämnet om den felaktiga synen på deras religiösa ställning från vår tidigare etnocentriska synvinkel. Hon påpekar att tidigare trodde man att primitiva kulturer mest förhöll sig till att producera magiska effekter. Den främsta anledningen till den negativa synen på primitiva rituella kulturer anser Douglas höra till det evangeliska/protestantiska arvet att riter är tomma. Men Douglas påpekar att människan är en social varelse och att vi därför i våra sociala relationer inte kan klara oss utan symboliska handlingar (ex. symboler för vänskap). Den symboliska handlingen hjälper människan att fokusera vår perception, eftersom den skapar en inramning. Därför menar alltså Douglas är det olyckligt med det anti-rituella arv vi fått från protestantismen då den värderar den primitiva kulturen på fel sätt.

Det centrala temat ligger alltså i det Douglas erkänner Durkheim för, just att den heliga ritualen är till för att kontrollera erfarenheter och återskapa dem, och inte att framkalla magi. Och att den reella skillnaden mellan den moderna och primitiva kulturen är att den primitiva använder sina riter för att skapa ett symboliskt universum (jmf. Eliade).

Hos de primitiva samhällena/kulturerna har alltså riterna och de sociala reglerna en mer betydande roll för att hålla ihop samhället, att helt enkelt hålla den sociala ordningen. Därför är också nedsmutsningen/försmutsningen (pollution) grövre i det primitiva samhället än i det moderna samhället där smuts högst kan innebära social skam. I det primitiva samhället cirkuleras det kring hur det sociala samhället skall hålla ihop, och de metafysiska förklaringar till människans förhållande i omgivningen kan endast betraktas som en restprodukt, exempelvis hur invånarna skall organiseras i relationer och hur man skall kontrollera ungdomen, och därför är den primitiva kulturen essentiellt omedveten om sig själv.

Nu för att komma tillbaka till den primitiva kulturens mönster av ordning, vad som får göras och vad som inte bör göras, vad som skall ätas och inte ätas, vad som är rent eller orent. Oordning förklarar Douglas symboliserar i sin motsättning till ordning både fara och kraft, och ritualen påvisar ordningens potenta oordning där man i ritualens oordning försöker tillskansa sig krafter som inte annars gick att nå. Den röda tråden i detta ligger i de upplevda universums-marginalerna, de så kallade svaga länkarna i kosmos och samhället (som då är symbol för kosmos), som exempelvis de djur som inte riktigt passar i klassificeringsmönstret eller sexuella handlingar, därför kan det ibland finnas en koppling mellan ritual och smuts för att nå den kraft som kommer från kosmos. Däremot kan man inte helt blanda ihop helighet med orenhet, men det förekommer att religioner heligförklarar orena saker. Anledningen ligger i, som sagt, i att smutsens natur är marginell. Här tycker Douglas att sociologen Van Gennep har en bra jämförelse med samhället som ett hus med rum och korridorer där passager mellan rummen är upplevs farliga därför att övergångsstadier helt enkelt inte platsar i något särskilt stadie. Och då kommer vi tillbaka till mönstret av ordning, och samhället som en social struktur av just dessa ordningar. Uppfattning av vad som är smutsigt beror alltså på sakens tillstånd som marginell eller odefinierbar i ett särskilt klassifikationsmönster. Antingen kan man inte klassificera det eller så har någon utfört en handling som ställt honom/henne i en marginell status. Då kan det utföras en rit för att återfå sin klass i mönstret, som en del i att skydda enheten i det sociala systemet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *