Något som undgått mig genom åratal av litteraturlektioner och svensklektioner både i högstadiet och gymnasiet är Strindbergs förhållande till religionen. Mycket av detta tror jag beror på den stora roll som Strindberg har haft i vårt land som radikal och progressiv författare. En roll som spred sig genom hela skandinavien och kom att höja sig från författare till även en symbol, en lysande stjärna vars funktion inspirerade radikala krafter – men kanske främst kritiken.

För låt oss inte glömma Strindbergs oerhörda roll som en av många orsaker som tände gnistan till den litterära revolutionen, för kritiken av den konservativa tanken att allt är och skall vara beständigt av tradition. För detta kan man knappast underskatta Strindbergs roll.

Men varför skall man då uppmärksamma hans förhållande till religionen? Skulle inte det vara att förstöra hans roll som radikal och progressiv rollfigur? Det skulle man kunna invända, men jag är av den bestämda uppfattningen att det förhåller sig tvärtom.

I hans ständiga förhållande till religionen kan vi bland annat se hur han tar an en antisemitisk ställning i böcker som Det svenska folket. Men sedan i hans religiösa livskris i Paris – Infernokrisen – tvärvänder och tar avstånd ifrån antisemitismen och spekulerar till och med att kunna bli jude eller muslim. Hur skall vi tolka detta? Att Strindberg har en fallenhet för antisemitism, eller att Strindberg var en reflekterande intellektuell som inte isolerade sig i fullständig stolthet utan att kunna ändra åsikt? Jag tolkar det senare. Allt för många personer isolerar sig i sin stolthet och skyltar med åsikter som de egentligen kanske inte har, men känner sig tvungna att skylta med dem i en självförnekelse. Därför, heder åt Strindberg! som erkände sitt fel och vågade stå för denna reflekterande förändring. En sann intellektuell!

Jan Myrdal (Johan August Strindber, Natur och Kultur 2003) har dock påpekat att Strindbergs uppfattning av ”socialismen” skilde sig ifrån Karl Marx uppfattning eller utveckling av den socialistiska uppfattningen, som utmärkte sig genom att rikta uppmärksamheten på industriproletariatet och materialismen. August Strindberg tyckte att de riktiga proletärerna var de som arbetade på landet, alltså bönder, som han tyckte använde händerna på ett mer karaktäristiskt sätt för arbetare. Här förhåller det sig en intressant spänning vad gäller Strindbergs uppfattning av materialism kontra idealism. Och då kommer jag automatiskt in på August Strindbergs religiösa ståndpunkter.

August Strindbergs uppfattning om materialism kontra idealism kan kopplas mycket till hans Gudsuppfattning eller religiösa övertygelse. Som läsare ser man det i hans beskrivning av hur de övernaturliga makterna påverkar världen och människan.

August Strindberg beskriver i boken Inferno att:

Ingenting sker i denna värld utan makternas samtycke; och naturalismen blev till, så varde då naturalismen, varde det återfödelsen av harmonien mellan materien och anden

Som ockultist ville han undersöka områden som vetenskapen lämnade och likt citatet ovan så sökte han förklara en sorts växelverkan mellan det icke-materiella och det materiella. Han beskriver:

Emellertid och eftersom alla erkände materiens enhet och kallade sig monister utan att vara det, gick jag vidare, drog de yttersta konsekvenserna av läran och eliminerade gränserna mellan materien och det man kallade anden

Som marxist eller vetenskapsman faller Strindbergs fallenhet för idealism föga radikalt eller progressivt. Men hans religiösa uppfattning passade heller inte i samhällets finrum då han både kritiserade Jesus som Frälsare och hade en stark deterministisk uppfattning om de övernaturliga makterna. En tro som kom ifrån hans ständiga uppfattning om arvsynden. Något Jan Myrdal kommenterar som särskilt attraherande för folklig publik.

Däremot tycker jag att man gör en björntjänst mot Strindberg genom att förminska hans religiösa övertygelse genom att som Myrdal ställa tyngden på Strindbergs fantasi när det gäller Strindbergs skriftställning under Infernokrisen. Strindbergs vilja med boken Inferno är att utveckla en uppfattning om verkligheten bortom en vetenskap som han anser inskränkt gentemot det immateriella.

Även om Strindbergs deterministiska tro om arvsynden leder honom till en ganska horribel människosyn; där barn som lider inte skall skyllas på en Gud eftersom barnen troligtvis botar för en tidigare synd begången före ankomsten till vår värld. Trots detta lyser han som en ledstjärna som en reflekterande människa, som inte drar sig för att kritisera rådande sanningar och politisk och kulturell hegemoni.