Reflektion på filmen 1917

Till viss del, på ytan, glorifierande brittisk hjältefilm, om hur den brittiske gentlemannen sätts på piedestal i en värld full av lömska knuvhuggande tyskar. Givetvis fanns det även gentlemän och hjältar på den tyska sidan i verklighetens Första världskriget, givetvis fanns det även lömska knivhuggande britter, även om de saknas i denna filmatisering.

Till viss del avskräckande realistisk krigsfilm med ruttna råttätande kroppar på hög, eller till hälften nedgrävda av bomber. Uppblåsta kroppar som flyter i vattnet. En människa som fastnat död i taggtråd. Inget gräs eller träd i ingenmanslandet. Kriget som gör land till ett område där döden är alltid närvarande, där inget överlever. Soldater som ironiserar och lämnar en cynisk och meningslös aura över kriget. På det sättet blir filmen inte bara en glorifiering utan också dess motsats.

Filmens huvudkaraktär låter inte tittaren njuta av hans påstådda hjältemod, varken hans tidigare eller hans samtida. Kriget leker med döden och döden är aldrig värt att betala med när man har ett liv där hemma. Medaljer från hjältemod i krig är meningslösa, ja kanske till och med symboler för något negativt, de påminner en om kriget och dess död. Jag väljer att se filmen som en sådan kritik, där glorifieringen stannar på ytan, där de ”onda” soldaterna flyktigt dyker upp som skuggor och siluetter i en värld där kriget i självaverket är den egentliga ondskan. Tittaren luras ibland att tro att filmen handlar om ärofyllda och hjältemodiga soldater som om kriget vore ett äventyr för pojkar i en svartvit värld, men kastas snabbt och brutalt tillbaka i dess meningslösa äckliga förstörelse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *