Hos bra konst är det komplexiteten som utmanar oss, och sporrar oss att reflektera. Hos Lars von Trier är detta en viktig del av hans filmkonst, och i hans film Antichrist finns det många vägar som inbjuder till olika tolkningar. Filmen målar upp konfliktbenägna tolkningar där rationella förklaringar slåss med med en overklig dimension som inkräktar på verkligheten.
”The three beggers” och de fria själarna i slutet, är ju bara två exempel på ett stundtals fyverkeri av symbolik, som till viss del drar fokuset ifrån vad som händer i filmen. Så vad handlar filmen om?
Han och Hon har sex, åtrår varandra, bejakar sin egen njutning genom den Andra, medan deras son ramlar ut ur fönstret och dör.
Denna traumatiska händelse genererar ett psykologiskt dilemma som först får uttryck hos Henne, medan Han försöker gömma sig i ett rationellt skal för att rädda Henne från ångesten.
Men skuldkänslan (eller sorgen) är för stark, den tar överhand. Hon försöker rikta sin depression till en sexuell extas med förhoppning att det dämpar skuldkänslorna/sorgen, och till en början lyckas Han värja sig ifrån patientens/Hennes sexuella närmanden genom en professionell medvetenhet – dock misslyckas han tillslut och ger efter, varpå skuldkänslan/sorgen blir en del av den sexuella akten.
Höjdpunkten av detta psykologiska misslyckande ifrån Honom får vi i slutet av filmen i kastrerings-scenen.
Hennes våldsamma utfall triggas av att Han avslöjat orsaken till att Hon inte fortsatt arbetet med avhandlingen – att Hon sakta men säkert anammat forskningsobjektets verklighetsuppfattning att Kvinnan är närmare Naturen och att Naturen är lika med Satan/Ondskan – att det ligger i kvinnans natur att vara ond.
Det våldsamma utfallet triggas också när Han avslöjar att Hon satt fel skor på sonens fötter vilket lett till deformerade ben.
Nå, om det vore sant att Hon verkligen var Satan så kan det tas som en förklaring till hennes våldsamma utfall, men det verkar lika troligt, om inte mer, att Hon verkligen inte vill att Han skall lämna henne (vilket förklarar varför hon sätter stenhjulet i benet på honom).
Men varför räddar hon inte sonen? Varför satte hon fel skor på fötterna?
Det är möjligt att det är tillfälligheter som passar in i Hennes galenskap om att hon av naturen är ond – alltså efterhandskonstruktioner. Den inte bara reflexivt skapar en alternativ (overklig) verklighetsuppfattning, utan den anammas också slutligen av Honom när det manifesterats i Hennes Jag-identitet.
Eller så är hennes ondska verklig och okontrollerbar. Varken helt ond eller god, och att vi alla har möjlighet att utöva ondska. Slutet blir en poäng av att även Han bar på en okontrollerbar ondska – Han dödar Henne.
Det som förenar dessa tolkningar är dess dialektik. Hur människor förändras av sin omgivning, av sitt historiska sammanhang – av det läskiga i att individen inte är immun mot propaganda. Hur allt är i ständig förändring, och hur omöjligt det är att passa in något i definitiva – eviga – roller.