Benito Mussolini var brittisk agent och fascismen som borgerlig rörelse

En gång i tiden, före Lars Ohly gick med i Ung vänster var han medlem i Folkpartiets ungdomsförbund. Betyder det att Ohly som Vänsterpartiets dåvarande partiledare egentligen var liberal á la folkpartist? Ja om man skall anamma liberalen Alexander Bards logik på den fascistiska diktatorn Mussolini måste det vara så. Bards logik går nämligen ut på att Mussolini som fascist egentligen var socialist, eftersom han en gång i tiden var medlem i ett socialistisk parti före Första världskriget:

”Den som vet någonting alls om den politiska historien vet att Mussolini var en av Italiens ledande vänstermegafoner innan han slog in på det nationalistiska spåret. Och de tyska Nationalsocialisterna var precis vad namnet säger: nationalistiskt berusade socialister, svurna dödsfiender till allt vad liberal demokrati och marknadsekonomi heter.”

Att de tyska ”nationalsocialisterna” skulle representera någon historisk ”vänster” är förvånansvärt icke-historisk av en debattör som gör anspråk av historisk kunskap. Termen socialism har inte alltid varit synonym med en vänster utan också varit en frekvent term inom den högerextrema radikalkonservativa rörelsen kring 1900-talet. Det var en rörelse som hyllade en pseudoreligiös statsbildning där land och blod tillsammans med militära dygder var ledstjärnor. De var inte anti-kapitalister i verklig mening utan snarare kritiker av modernismen, vilket förklarar varför fascismen stärkte symbiosen av stat och kapital, istället för att som Bard tro att nazisterna och Mussolinis fascister skulle skapa ett icke-kapitalistiskt samhälle.

I själva verket togs det aldrig något steg mot en icke-kapitalistisk stat varken i Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland eller Francos Spanien. Tvärtom stärktes det inhemska storkapitalet och delar av arbetarna förslavades i industrin. Bard symboliserar dock ett typiskt problem för nyliberala apologeter, som lyckats skapa en illusionär motsättning mellan stat och kapitalism. Eftersom fascism står för en stark totalitär statsbildning så måste det enligt nyliberaler innebära en kamp mot kapitalism (eller som Bard nämnde det; marknadsekonomi). Ett nyliberalt tänkande kring stat är dock inte det enda tänkande kring stat som existerar i den politiska högerflanken. De radikalkonservativas tänkande kring ”socialism” är väsensskilt från den marxistiska förståelsen av ”socialism” i just att de radikalkonservativa försvarar den nuvarande klassordningen och hyllar eliterna. De vill inte revolutionera samhället till en helt annan samhällsordning, utan faktiskt bevara marknadekonomin, privategendomen, klassindelningen och lönearbetet.

Historien är ingen plats för enkla ställningstagande, men hos Bard finner man bara svepande förklaringar som visserligen kan fungera som en innehållslös retorik, men som bara lyckas förvirra termerna från sina kontexter. Kvar sitter läsaren och kan inte förstå varför högerns konservativa både under Mussolinis tid och efter dragit sig till fascismens idéer.

När man idag läser att Mussolini avslöjats som brittisk agent under Första världskriget (Allt om historia, nr 1/2010), kanske vi imorgon får läsa hur Bard anser att Storbritannien är en fascistisk diktatur? En glömd historia är dock just hur den liberal-kapitalistiska västvärlden (USA, Storbritannien) såg och gav sitt stöd till både Mussolini och Hitler i respektive fascistiska rörelse, sedermera även Francos Spanien (och även Pinochets Chile). Är det någonstans det existerar en grumlig koppling så ligger den i västvärldens fanatiska anti-kommunism.

”Your movement [Mussolini’s fascism] has abroad rendered a service to the whole world… Italy has shown that there is a way to combat subversive forces.”

– Winston Churchill

”Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”

– Herbert Tingsten, i ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965

PS: Bard har fått för sig att Sverigedemokraterna är ett ”vänsterparti” för att den pratar om ”folkhemmet”, men granskar man partiets ståndpunkter vad gäller arbetsrätt, välfärdsfrågor och ekonomi så står partiet till höger om moderaterna. Skatterna skall sänkas, privatiseringarna skall öka, och arbetsrätten skall inskränkas. Så decimeras folkhemmet med retorik om folkhemmet – typisk för den samtida högerns nyspråk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *