Steg för steg sviks de det fackliga löftet: ”att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta på sämre villkor eller till lägre lön”. Ett av dessa steg kom i efterskalv av finanskapitalismens kris från hösten år 2008, vars konsekvenser än idag hindrar den ekonomiska återhämtningen.

Då var det generella lönesänkningar (maskerade som ”arbetstidsneddragningar”) som motiverades med att industrin behövde akut hjälp. År 2009 bjöd IF Metall in arbetsgivarorganisationer för att diskutera hur de tillsammans skulle kunna hjälpa ungdomar in till industrin. Inbjudan motiverades av ordförande Stefan Löfven:

”– Genom att vara offensiva kan vi gemensamt se till att svensk industri är väl rustad när konjunkturen vänder och vi kan hjälpa många ungdomar som nu har en mycket besvärlig situation. Det gäller att agera och inte bara sitta på åskådarläktaren, säger Stefan Löfven.”

Vad menas med att ”vara offensiva”? Att tumma på arbetsrättsliga villkor och avtal? Eller att stärka den solidariska kampen för att mota försämringar? När en fackpamp pratar symbolspråk som inte konkretiseras bör varningstecken höjas – ty då är fackpampen väl medveten om att skulle han tala ur skägget så fick han det uppbränt. Nyspråk är enkelt, men effektivt. Det är inget annat än byråkratens livlina.

Igår kunde IF Metall meddela att deras avtalsråd röstade, med knapp majoritet, igenom ett ungdomsavtal där lönearbetare under 25 år får avsevärt mindre lön (75 % av minimilönen). Detta ungdomsavtal skall sedan undertecknas av arbetsgivarparterna. Avtalet motiveras med att det ingår utbildning och handledning under ett år, med möjlighet till förlängning till 2 år. Som om utbildning och handledning inte ingått tidigare när nya lönearbetare anställs. När ordförande Stefan Lövfen intervjuades av Tomas Ramberg i P1:s Lördagsintervju pressades Lövfen om detta märkliga agerande från fackets sida. Stefan Löfven försvarade dock ungdomsavtalet med att det i alla fall gav facket makt att kräva att ungdomsanställningen skulle inkludera utbildning.

Men Ramberg påpekade för Lövfen att ett sådant förslag med utbildning redan fanns hos Högeralliansens vallöften, med den skillnaden att IF Metalls ungdomsavtal var för de under 25 år och inte för de under 23 år och dessutom under längre tid. Så här säger Alliansens valmanifest:

 

”Alliansen föreslår att en särskild lärlingsprovanställningsform införs. För personer yngre än 23 år bör det vara möjligt att delta i en lärlingsprovanställning upp till 18 månader inom dagens regelverk för provanställningar och med en dispositiv inriktning. Villkoren ska regleras som på sedvanligt sätt på den svenska arbetsmarknaden genom kollektivavtal. Arbetsgivaren ansvarar för att anställningen ges ett utbildningsinnehåll.”

IF Metalls ungdomsavtal är med andra ord en grövre försämring av avtalen än vad högerpartierna gick till val med. Detta var alltså vad Stefan Lövfen menade med att ”vara offensiva” – nämligen konkurrera med borgerligheten om vem som bäst kan försämra kollektivavtal. Det är inte undra att nyliberalerna hyllar IF Metall som ett ”modernt fackförbund”. De enda som lyckades vara värre än IF Metall var centerpartiets sedvanliga anti-fackliga politik med förslaget om ungdomsavtal år 2006, vilket föreslog lägre löner för de under 26 år.

Det passar nog att för medlemmarna i IF Metall att påminna det byråkratiska ledarskiktet om det fackliga löftet:

Vi lovar och försäkrar

att aldrig någonsin

under några omständigheter

arbeta på sämre villkor eller till lägre lön

än det vi nu lovat varandra.

Vi lovar varandra detta

i den djupa insikten om

att om vi alla håller detta löfte

så måste arbetsgivaren

uppfylla våra krav!

Eftersom det inte är första gången som IF Metalls ledarskikt svikit löftet är det på tiden att gräsrötterna inom förbundet sätter stopp för denna utveckling. Att se igenom det retoriska nyspråket som maskerar den nyliberala försämringen, och se hur vi idag har fackföreningar som tillsammans med näringslivet utgör främsta ledet i en borgerlig klasskamp mot sina egna medlemmar. Vad ska vi med högerpartier som Centerpartiet till, när vi har en arbetarrörelse som ändå bedriver deras politik?

Media: Dagens Arena, SvD