De argument, som jag vet om, som har tagits upp i fråga om Sovjetunionens karaktär som kapitalistisk har genom historien genomgått två vågor av popularitet inom vissa vänstergrupperingar eller vänsterinriktningar. Den första vågen är direkt kopplad till Kinas (KKP:s) ideologiska linje gentemot Sovjetunionen (och Jugoslavien). Från KKP:s linje spreds denna uppfattning vidare till olika maoistiska influerade organisationer världen över, och var påverkade av Mao Tse-tungs tal till Albaniens Arbetarpartis 5:e kongress:

”Sovjetunionen, Jugoslavien och de andra länderna där makten ligger i händerna på de moderna revisionistklickarna ändrat eller är i färd med att ändra färg.”(Källa: Nyhetsbyrån Hsinhua, telegram av den 2 november 1966)

Men den maoistiska kritiken av Sovjetunionen (med teorin om kapitalismens återupprättande) spreds med mer klarhet från de kinesiska ledarna i en riktad kritik direkt efter Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien:

”Den sovjetiska, revisionistiska klicken av renegater har inte bara fullständigt återupprättat kapitalismen i sitt land, utan de har också bedrivit en ursinnig imperialistisk politik i utlandet”(källa: Renmin Ribao, 30 augusti 1968)

Här i Sverige hade vi KFML och De förenade FNL-grupperna (som hade många medlemar och stydelsepersoner från KFML) som starkast influerades av den Kinesiska linjen. Begrepp som socialimperialism och socialfascism är centrala i de argument som figurerade i dessa maoistiska kretsar. Tanken är att staten i Sovjetunionen vid någon tidpunkt ändrat karaktär till den statsmonoplistiska kapitalistiska. Man ser alltså ett privilegierat samhällsskikt (byråkratin) i Sovjetunionen som ett tecken på ett nytt sorts borgerligt skikt i landet.

Det första argumentet för att Sovjetunionen skall ha varit kapitalistiskt är alltså det privilegierade byråkratiska skiktet.

Även framgick det invändningar (argument 2) mot att man i Sovjet använde begreppet profit inom ekonomin. Tillsammans med detta argument finner vi även påpekande över vissa andra marknadsekonomiska kategorier finns kvar inom Sovjet, så som varor (konsumtion), värde, pengar, pris, löner.

Så, vi har alltså två centrala argument för att Sovjet var kapitalistisk från den maoistiska rörelsen. Argument som kom att användas i den s.k. ”statskapitalistiska teorin” (se ex. den statskapitalistiska teoretikern Tony Cliff).

Arg. 01: Det privilegierade byråkratiska skiktet.

Arg. 02: Förekomsten av ekonomiska kategorier som profit, varor (konsumtion), värde, pengar, pris och löner.

Men maoisternas statskapitalistiska teorier kom snabbt att förlora diskussionen inom vänsterrörelserna. De motargument som riktades förklarade följande:

Motarg. 01: Ett privilegierat byråkratiskt skikt betyder inte att den har karaktären av en ‘ny klass’.

Motarg. 02: Förekomsten av marknadsekonomiska kategorier i ett övergångssystem bevisar inte ett kapitalistiskt system.

Motargumenten måste förklaras ytterligare. Det första motargumentet förklarar skillnaden i att privat äga produktionsmedel och att som en byråkrat ha en särskild ställning inom staten. Det väsentliga är att Sovjet hade en nationell karaktär av produktionsmedlen och förekomsten av planhushållning, båda faktorer som motsäger en kapitalistisk ekonomi (som ex. investering utifrån profitkvot). Istället kom man i Sovjet att använda lönsamhetsindex som just index och incitament för att hjälpa företagen att följa planen. Kvar finns då argument 02 om de kvarvarande marknadsekonomiska kategorierna.

Motargument 02 utgår ifrån dialektiken, som möjliggör förklarandet av karaktären av Sovjet som varken kapitalistiskt eller socialistiskt utan som ett övergångsamhälle från kapitalism till socialism. Att utesluta kategorin ‘övergångsamhälle’ med en formell logik antingen-eller-förhållande mellan kapitalism & socialism är inte dialektiskt. Att Sovjet hade kvar ekonomiska kategorier från kapitalismen är alltså inget bevis för att Sovjet var ett kapitalistiskt samhälle, tvärtom fungerade kategorierna annorlunda i Sovjet där pengar inte längre automatiskt kunde omvandlas till kapital (som i de kapitalistiska länderna).

Vad är då ett kapitalistiskt system? Detta kan vi läsa i Kapitalet, III, 3, 254-55:

”Två kännetecknande drag utmärker omedelbart det kapitalistiska produktionssättet: för det första, är dess produktion en varuproduktion. Det är inte förhållandet att producera varor som skiljer det från andra produktionssätt, utan det är varuförhållandet som är det förhärskande och avgörande kännetecknet på vad som produceras. […] Vad som för det andra särskilt utmärker det kapitalistiska produktionssättet är att dess omedelbara ändamål och avgörande drivkraft är produktionen av mervärde.”

Ett kapitalistiskt system definieras alltså med att den förvandlar arbetskraften till en vara och produktionsmedlen till kapital. De statskapitalistiska teorierna tappade därmed mark. Men så har vi den andra vågen – en nutida renaissance inom frihetliga och anarkistiska vänsterister, som tyvärr – måste jag påpeka – upprepar samma argument, blandat med kritik av Sovjet som aldrig riktigt en arbetarstat (som förvisso är lika gamla som Oktoberrevolutionen).

Bland de tidigare kritiken av Sovjetunionen som icke-kapitalistisk fanns:

*mensjvikerna, d.v.s. socialdemokraterna (Bauer, Kautsky)

*ultravänstern, med:

*Bordiga (det italienska kommunistpartiets grundare). Tillsammans med Tysklands kommunistiska arbetarparti under 20-talets förra hälft, och Pannekoek i Nederländerna.

Men dessa inriktningar bygger på en icke-dialektiskt ifrågasättande av övergångsstadiets möjlighet. Klarar inte revolutionen av att omedelbart upprätta det socialistiska samhället så kan det inte vara en socialistisk revolution (vilket inte är densamma som en socialistisk stat). Kärnpunkten som förenar socialdemokratin med ultravänstern är dess uppfattning att övergångsstadiet inte kan existera. Sovjet kan alltså inte vara en arbetarstat eftersom den inte uppfyller deras ideala normer.

Dock, statens karaktär som kapitalistisk eller arbetarstat bestäms utifrån statens funktion, inte dess form eller struktur. Proletariatets diktatur (arbetarstaten) är oberoende av statens form, d.v.s. förekomsten av demokrati och borgerliga distributionsnormer är båda underordnade element.