De flesta som varnar om flumsamhälle och relativism tycks allt mer komma från ett traditionalistisk eller konservativt perspektiv. När jag läser senaste nummret (Nr1 2010) av den kulturkonservativa tidskriften Axess slås jag av att chefredaktören Johan Lundberg använder sig av kodord utan klara definitioner i en kritik mot en tidsålder av ”tilltagande relativisering”.

Lundberg reagerar mot att det inte längre är självklart med en hierarkisk värdering inom (kultur)forskningen. Vilket i sig är ett intressant ställningstagande ur ett rent vetenskapligt perspektiv, men om vi analyserar vad Lundberg faktiskt varnar om ställs man fri att tolka hur man vill. Det som Lundberg anser borde vara ”högkultur” beskrivs som: ”en konst som kan meddela någonting väsentligt om livet”, medan den samtida forskningen enligt Lundberg ser denna konst som en ”kulturell konstruktion” utan kontakt med verkligheten. Frågan blir om Lundbergs egna tolkning av den samtida forskningen stämmer? Betyder verkligen förståelse av kultur som en konstruktion att den inte har grund i verkligheten? Man kan lätt applicera ett dialektiskt synsätt och införliva en växelverkan för att rämna detta lundbergska axiom. Bara för att en kultur kan analyseras som en mänsklig konstruktion betyder det ju inte att den inte reflekterar verkligheten, ty i risk för att leverera en plattityd så är faktiskt människan också en del av verkligheten.

Så vart ligger substansen i Lundbergs argumentation? För att få svar på den frågan tvingas man tolka det som ligger bakom argumentationen, och rent retoriskt är det ett skickligt presumtivt försvar. De problem som framställs är exempelvis den kritiska analysen av äldre ”högkultur”, som enligt Lundberg bara kritiserar den som ett problem. Men är det inte just det som en kritisk analys metodiskt skall göra; alltså kritiskt analysera ur en viss frågeställning? Jag ställer mig också ifrågasättande till att det bara existerar kritisk analys inom (kultur)forskningen.

Det andra problemet som Lundberg beskriver är den kommersiella masskulturens fokusering på det ytliga och banala. Han skriver att den samverkar med den samtida (kultur)forskningen utan att närmare förklara vad det skulle innebära och på vilket sätt de skulle samverka. Det här problemet är dock ett av de få problemen som jag kan finna intressant i jämförelse med den postmoderna konstens abjektifiering, vad säger detta om vår hyperkapitalistiska tidsålder? Men tyvärr spinner inte Lundberg vidare på den grenen.

Det tredje problemet som Lundberg beskriver är att vi inte längre har en ”auktoritetsbunden undervisning”, vilket inte är sant. De fåtal lärare jag mött som i vissa situationer har en ”låt-gå”-metod i sin undervisning är traditionella lärare som fastnat i en äldre pedagogik och som inte förstått att den moderna pedagogiken á la Vygotskij är beroende av en läraraktiv pedagogik, som bygger på att läraren har en auktoritet. Tyvärr har våra konservativa lärare av ren trots eller bristande kunskap tolkat den pedagogiska forskningen om elevaktivitet som att elever skall arbeta ensamma utan aktiv handledning. Det är också, paradoxalt, dessa lärare som kritiserar den pedagogiska forskningen som ”flum”. I självaverket är det alltså deras egna fördomar som är roten till det ”flum”-problem vi har i dagens skola, men att vi skulle ha en generell brist på en autkoritetesbunden undervisning är helt enkelt inte sant.

Det fjärde problemet Lundberg ser är internets utjämning av åsiktsstrukturer, tillsammans med en skolundervisning där ett av målen skall vara kritiskt tänkande ”som trotsar auktoriteter”. Det är alltså dessa fronter som en utveckling av demokratin fortfarande existerar, men som Lundberg anser vara problematiskt. Demokrati och jämlikhet är inte något som högerradikala debattörer anser vara självklart eller eftersträvandevärt, speciellt inte vad gäller åsikter om kultur och forskning. Där ligger den sista bastionen av en hierarkisk värdering, som inte behöver förklaras eller vidare argumenteras för utan behandlas som ett pseudoreligiöst axiom.

Lundberg är en av landets kulturkonservativa som frekvent kastat beskyllningar som ”kulturelit” mot kulturskribenter, och nu får vi läsa honom helt öppet försvara en elitistisk värdering av kulturen. Likadant hyckleri ser jag hos de konservativa lärarna som klagar på flum-pedagogik när det är de själva som är orsaken. Och kvar har vi en tendens hos landet konservativa höger där de helt enkelt sitter i en situation som har en allvarlig diskrepans mellan tes och verklighet.