Marxism & demokratin

Det finns två vanligt förekommande orsaker till att kritiker till marxismen påstår att den som metod och teori är anti-demokratisk: (1) begreppet ”proletariatets diktatur” och (2) 1900-talets stalinistiska projekt med en-parti-diktaturer som åberopade marxismens begreppsapparat för sitt existensberättigande.

Båda orsakerna bygger på felaktiga antaganden.

För det första så användes begreppet ”proletariatets diktatur” av Marx och Engels inte som en beskrivning av diktaturer så som vi idag förstår begreppet diktatur som hänvisning till nationer utan demokratiska regimer. Istället betyder begreppet ”proletariatets diktatur” att proletariatet (arbetarna) som en klass innehar den härskande rollen i landet utifrån ett strukturellt maktperspektiv. Begreppet är alltså oberoende statsskicket i landet. Ett demokratiskt statsskick kan alltså ha en klassmässig diktatur beroende på om samhället är ett klassamhälle eller inte.

Marxismen säger, med rätta, ganska litet om de framtida samhällena, eftersom det just är framtida samhällen och att vi omöjligen kan med detalj veta hur dessa fungerar eftersom vi inte upplevt dom. Men i t.ex. det Kommunistiska manifestet går det att läsa ett citat: ” […]det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin.” Alltså det handlar om att erövra demokratin, inte att degradera det eller avskaffa det. Dessutom går det att läsa av Engels i Zur Kritik des sozialdemokratischen Programmentwurfs: ”Om någonting är säkert så är det att vårt parti och arbetarklassen bara kan komma till makten i form av en demokratisk republik. Detta är också den specifika formen för proletariatets diktatur, som den Stora Franska Revolutionen redan har visat.”

Alltså, proletariatets diktatur, är en marxistisk benämning av en klassdiktatur. Marxistiska benämningar av ett borgerligt samhälle som dagens svenska, är också en klassdiktatur, men här är det inte en proletariatets diktatur, utan en bourgeoisiens diktatur. Enligt kritikerna som använder felaktigt den marxistiska benämningen på den proletära demokratin d.v.s. proletariatets diktatur som en benämning på en statsskicksmässig diktatur, erkänner också motsägelsefullt att Sverige idag är en statlig diktatur, vilket visar ”kritikens” fundamentala felaktigheter.

Både Karl Marx och Engels använde ordet proletariatets diktatur på Pariskommunen som var på den tiden ett fenomen som erövrade den borgerliga demokratin och höjde den, man hade t.ex. fria val, – till motsats att degradera den. Här kan jag återge ett citat av Engels: ”Nåväl, mina herrar, vill ni se hur denna diktatur ser ut? Betrakta Pariskommunen. Den var proletariatets diktatur.” Källa: ”Engels’ inledning 1891 t. Marx’: ’Inbördeskriget i Frankrike’” Vidare kan man läsa om Paris kommunen: ”För det första tillsatte den alla administrativa poster, domarämbeten och lärartjänster genom val med allmän rösträtt och samma väljare kunde när som helst återkalla dem. Och för det andra betalade den för alla tjänster, höga som låga, endast den lön som andra arbetare fick.”

För det andra så visar detta att det stalinistiska projektet på 1900-talet med sina misslyckade en-parti-diktaturer var långt ifrån det som Marx och Engels beskriv som det post-kapitalistiska samhälle de strävade efter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *